Brev från Harriet Kollind, dotter till Nils Hadar Brandberg

Hej Fredrik!

Här skiver jag ner strödda fakta och minnen.
Hoppa du har någon glädje av det.
Först några fakta:
Mina farföräldrar:
Josef August Brandberg, ditriktsläkare i Landskrona. Född 1843, död 1900.
Gift med Anna Maria Awelin. Född 1848, död 1905.
Barn:
Ruth, trädgårdsarkitekt, född 1878, död ?
God vän med Selma Lagerlöv. Anlade Mårbacka trädgård.
Nils Hadar, bergsingeniör, Född 1880, död 1959. (Han dog i Näsåker, i Ångermanland, under ett besök hos min syster Märta, gift med lantbrukaren Emil Holmberg.)
Märta Elisabeth, barnavårdsman,. Född 1882, död ?

Nils gifte sig 1906 med Vendela Anna Sofia Hammarskiöld i Dannemora, Uppland.
I deras ä,tenskap föddes 5 barn:
Arvid g m.. Wivan ? (Barn: Carl Arvid, Karin)
Anna g.m. Axel Ingelman-Sundberg. (Barn: Björn) skilda
Olof g.m. Maragreta Brorström. (Barn: Åsa, Björn, Kerstin, Gunilla)
Harriet g.m. Karl-Eric Kollind (Anna-Karin, Charlotte, Ulla, Nina)
Märta g.m. Anders Berglund, död (barn: Per, Margareta). Sedan g.m. Emil Holmberg.

Om Josef har berättats mig, att han var en mycket omtyckt läkare, men att han kunde bli hiskeligt arg om hans patient inte gjorde som han hade föreskrivit. Trots det var han mycket omtyckt.

När Olof en gång som ung medicinare var i Landskrona, träffar han några gamla landskronabor som med kärlek talade om doktor Josef Brandberg.

Han var nog inte särskilt religiös. Det var däremot hans fru Anna. Hennes religion lär ha varit av den tunga sorten. Det kan man kanske ana, när man ser porträttet av henne och Nils, målat av konstnärinnan Hildegard Thorell. Hennes tunga religion påverkar Nils på det viset att han kom att avsky all religion och kyrklighet.

Nils tog studenten i Landskrona eller Lund, jag vet inte riktigt. Han var nog flitig och duktig. Tycks ha fått bokpremier ibland. I en sådan bok stod det, att han fått premium för ”sedighet och flit” (sedighet, inte sedlighet). Han var duktig gymnastik, elitgymnast har det berättats mig. När Märta och jag var små, förevisade han gärna ett kullerbytthoppssprång över sänggaveln i sängkammaren. Vi var fulla av beundran, men mamma Vendela tyckte det var hemskt.

Efter studenten läste han till bergsingeniör på Tekniska Högskolan i Stockholm (tror jag). Han blev befriad från exercisen eftersom han var döv på ena örat.

Josef Brandberg och Arvid Hammarskiöld, Vendelas pappa, lär ha varit goda vänner. Kanske de blev det under studietiden, jag vet inte. I varje fall hälsade Nils på hos Hammarskiölds i Dannemora i Uppland då och då under sin uppväxt. Arvid H. var chef för Dannemora gruvor. Som nybliven bergsingeniör fick Nils jobb hos sin blivande svärfar. Vendela och Nils förälskade sig i varandra och gifte sig 1906.

Nils fick snart plats i Aventel i Norge. Efter några år flyttade de till Lindesberg i Kopparbergs län. Där föddes deras första barn Arvid 1909.

Sedan flyttade familjen till Dannemora igen och där föddes Anna 1910 och Olof 1912.

1912 (eller 1913?) fick Nils plats som gruvingeniör i Blötberget i södra Dalarna. Där föddes Harriet 1915 och Märta 1916.

Mitt under brinnande världskrig, 1916, var Nils med på en studieresa till Spetsbergen. Han berättade inte mycket om sin spetsbergsresa. Kanske för de äldre barnen. Jag vet bara att han samlade växter, pressade dem och skrev fina namnlappar på svenska och latin.. Nils var naturintresserad. Jag minns med glädje alla utflykter vi gjorde. Och skidor åkte vi förstås mycket. Pappa Nils kunde bra fast han var född i Skåne.

Någon tid innan han gifte sig hade han ett jobb i Lappland. Han talade gärna om den tiden och det var väl där han blev duktig i skidåkning. På vintrarna deltog han gärna i skidskyttetävlingar.

Något om Pappas personlighet.

Det hade alltid berättats om Farfar, som vi aldrig sett, att han hade ett häftigt humör. Och det hade Pappa också. Han kunde bli flyförbannad över en småsak.

En minnesbild.

Vi skulle äta lunch. Alla, hela familjen utom Arvid, slår sig ned vid det färdigdukade bordet i matsalen. Då upptäcker Pappa att han fått en desserttallrik i stället för en vanlig. Han blir rasande. Mamma ringer på hembiträdet och ber henne ta in en annan tallrik. Men det hjälper inte. Pappa gormar och grälar på Mamma, som aldrig kan se till att det blir ordning i huset. Han reser sig upp, slänger servietten på bordet och går sin väg. Han kan inte äta i ett sådant slarvigt hus. Familjen sitter kvar som förstenad. Småflickorna Harriet och Märta gråter stilla. Maten bjuds runt men ingen äter just. Då säger Mamma: ”Olof, du kan väl gå in till Pappa.”

Olof går. Efter en liten stund kommer de båda tillbaks. De sätter sig på sina platser. Måltiden fortsätter tyst och stilla.

Det där var inte en enastående händelse. Jag vet att jag alltid undrade vad Olof gjort, vilket mirakelmedel han använde.

Många, många år efteråt frågade jag Olof. ”Jag sa ingenting,” sa Olof. ”Jag satte mig bredvid honom och efter en liten stund sa jag: ”Kom nu Pappa, nu går vi,” och det gjorde vi.

Märta och jag var väl lite rädda för Nils, fast vi gillade honom.

När vi var små hade han hittat på en lek, som vi tyckte var jätterolig.

Han sa med dröjande röst:

Vem-kan-först - - sätta sig på braskudden. Eller springa upp för trappan. Eller liknande små tävlingsmoment. Och vi sprang förstås och tyckte det var underbart.

Mamma var väl litet rädd att vi skulle bli allt för tråkiga och göra honom irriterad. Men som jag minns gick det bra.

Han var nog ganska sträng, men om vi, barnen, råkade i knipa var han alltid på vår sida.

Jag har ett starkt minne från min gymnasietid. Vi bodde då i Limhamn. Det var i början på vårterminen och vår historiefröken gav oss helt oförmodat och oförberett ett prov på vad vi läst under höstterminen. Hela klassen var i uppror men vi fick ju finna oss. Några dagar därefter kom rektor Marianne Mörner in till oss i klassrummet. Hon såg väldigt sträng och upprörd ut.

”Det har kommit till min kännedom att vissa elever fuskade på historieprovet häromdagen. Jag tänker nu fråga var och en och kräva ett ärligt svar.” Så frågade hon var och en. Vissa av flickorna var angivna av skvallerbyttorna, så där var inte mycket att göra.

Jag svarade att jag varit mycket frestad och kika lite i historieboken, som låg framme på bänken.

”Jag fuskade inte,” sa jag, ”och det hade väl inte lönat sig heller.”

Det fräcka svaret gjorde att jag räknades som fuskare och skulle få nedsatt betyg till våren i studentbetyget.

Denna historia upprörde Pappa Nils så att han omedelbart ringde upp rektor Mörner.

”Att man blir straffad för något man gjort är helt förståeligt,” sa han. ”Men att man straffas för något man gärna velat göra men inte gjorde – det har jag inte varit med om.”

Ingen blev straffad och Pappa Nils insats levde i tacksamt minne vid vårt sista klassmöte. Och då var vi alla gamla.

Nu slutar jag och hoppas att du får ut något av de här minnena. Jag står gärna till tjänst igen om jag kan.

Många hälsningar till din fru, som jag inte vet om jag har träffat och till den nye lille Brandbergaren. (Carl, född oktober 1996 åsyftas. Fredriks anm.)