Anders och Märta Berglund två Kumlabybor.

Märta minns:
Det har gått över 50 år sedan Per Åsbrink, senare riksbankchef, tog kontakt med Anders och Märta Berglund. Per Åsbrink ville intressera och värva Anders att ställa upp för den folkhögskola som planerades på Visingsö, då den gamla Högre folkskolan skulle avvecklas. Det var angeläget att hitta en person med visioner och som var inställd att arbeta med att bildningstraditionen på Visingsö skulle utvecklas och fortbestå.

Vem var då Anders? Han föddes som nummer fem av nio syskon i byn Strinne i ångermanland, någon mil söder om Sollefteå utmed ångermanälven. Föräldrarna var fattiga torpare. Tidigt visade sig Anders vara studiebegåvad, samhällsintresserad och kunskapshungrig. Han försörjde sig redan som yngre tonåring som skogarbetare. Kamraterna tyckte han var märklig för att han varje ledig stund sågs läsa.

Han lämnade hembygden och sökte sig till Viskadalens folkhögskola i Västergötland. Efter två år på skolbänken tenterade han och kom in vid Socialinstitutet i Stockholm. Två och ett halvt år senare diplomerades han därifrån som en av skolans bästa elever sedan skolan startades. Med rekommendationer från professorerna Gunnar Hekscher och Herbert Tingsten påbörjade han studier vid Stockholms Högskola med pol.mag. examen som mål. Studierna klarade han med högsta betyg. Svårigheten var att få ut examen eftersom han inte hade studentexamen. Slutligen gavs han dispens.

Under studietiden på Socialinstitutet gifte vi oss. Samtidigt som Anders studerade, arbetade han heltid som ombudsman vid Hyresgästföreningen i Stockholm. Han slet hela tiden hårt på krafterna och började få besvär med hälsa. Jag arbetade som kurator. Under den tiden föddes våra två barn.

På grund av Anders studieframgångar, hans och mitt starka intresse för folkbildningsfrågor samt vår insikt om en stor begåvningsreserv i Sverige tog ”Visingsöprojektet” kontakt med oss via Per Åsbrink.

Vi tackade ja och flyttade till Visingsö. Att flytta från storstaden till Visingsö var verkligen omvälvande. Att vara med att sätta punkt för en skola för att planera en ny skolform - folkhögskola - var både spännande och fascinerande, speciellt på denna anrika ö, där Per Brahe en gång för länge sedan tagit initiativet till boklig bildning.

Själva ön är verkligen unik.  Vi skulle bo i en trakt med bördigt jordbruk, fina fruktodlingar, ståtlig ekskog och gamla sägenomspunna och historiska ruiner - och två vackra kyrkor. Kumla bykyrka är en klenod.  Kring den vilade ett lugn. Denna idylliska miljö omflutet av den kalla och oberäkneliga Vättern.

Befolkningen tog emot oss med förhoppningar, tillit och värme. De var väl införstådda med att vi flyttade till Visingsö för att söka nya vägar för Visingsös framtid.

Anders satte sig genast in i sina uppgifter, både som lärare och som visionär. Han hade lätt att intressera kommunens ledare för sina idéer. För öns fortbestånd måste nya förbindelser med fastlandet planeras. Man började med den första projekteringen av en ny hamn. Vattensystemet var bristfälligt. Den nya skolan måste ha nya mer ändamålsenliga lokaler intill den gamla skolbyggnaden.

Jag är, förutom socionom, också examinerad sjuksköterska och ställde gärna upp då den ordinarie sköterskan av någon anledning inte var i tjänst samt då hon slutat. Jag fick därigenom en nära kontakt med många öbor. Ofta deltog jag också i undervisningen på skolan i synnerhet när Anders var sjuk. Vårt hem stod öppet för små inofficiella möten med ”kommunalgubbarna”. Men mycket av min tid gick åt att sköta våra två små barn, Per och Margareta, födda 46 och 49.

Vi trivdes verkligen på ön. Vid flertal tillfällen inbjöds vi till privata fester och kalas. Den vackra ön var stimulerande och spännande att vistas på. Med barnen på pakethållarna cyklade vi från norr till söder, plockade svamp i skogen, studerade fornlämningarna, åkte remmalag med barnen, njöt av frukten i den ymniga trädgården och smultronen vid skogsvägarna och inte minst den informella samvaron med öborna.

För barnen var det härligt att slippa storstaden, springa ut och leka mitt i naturen och lätt kunna umgås med grannens barn. De visste inte om hur fint de levde.

Livet på ön var inte bara solsken. Förhandlingarna om den nya skolans existens drog ut på tiden. Anders tvingades att temporärt söka tjänst på annat håll som folkhögskollärare. Vi fick behålla bostaden på Visingsö.

Innan den nya skolan blev verklighet dog Anders, 34 år gammal, efter en lång och svår sjukdomstid. Hans fysik orkade inte med hans höga arbetstempo. Han dog på Visingsö den 20 september 1952 och en begravningsgudstjänst hölls i Kumlaby kyrka. Det var en mycket vacker högtidsstund, där många av våra vänner på ön var närvarande.

Hur blev det då för mig och barnen? Jag uppehöll tjänsten som distriktssköterska. I december samma år flyttade vi till Lidköping. Två år senare gick flytten till Malmö.

Visingsö och den oerhört positiva och omtänksamma befolkningen har under årens lopp varit ett minne fyllt med förhoppningar som sveks, både glädje men också stor sorg. För mig är Visingsö en viktig epok i mitt liv.

Malmö i december 2000

Märta, omgift Holmberg

Sidan uppdaterad 2002-04-09 av Fredrik Brandberg