SLÄKTEN BRANDBERGS YNGSTA GREN

Föredrag vid tredje släktmötet i Stockholm den 24.9.1960

RUDOLF BRANDBERG

Anfadern till släkten Brandbergs yngsta nu levande gren  hette Anders i förnamn och min generation är ättlingar av honom i fjärde led. Anders Brandberg var född i Falun 1720, men var redan när han var ett par år gammal flyttade familjen till Avesta, där fadern, Erik Brandberg, först var bergslagsinspektor och sedan direktör för krono­ koppar­verket. Anders Brandbergs moder hette Sara Strömberg och dennas moder åter Kristina Arhusia. Den senare var som namnet antyder prästdotter och var gift 5 gånger:

1.      Med handlanden och bergsmannen i Falun Jöns Strömberg i dennes andra gifte och utom den ovannämnda dottern Sara fanns i detta äktenskap flera barn;

2.      Med bokhållaren Anton Svab i Falun. I detta äktenskap hade hon ett barn, en son, som ävenledes bar namnet Anton. Han blev en framgångsrik man, avancerade till bergmästare m. m. och adlades under namnet von Svab, men ätten dog ut med stiftaren;

3.      På gamla dar gifte hon sig för tredje gången med biskopen Jesper Svedberg i dennes tredje gifte. Biskopens andra hustru var född Bergia och syster till Jens Strömbergs första hustru och det var tydligen på den vägen äktenskapet kom till stånd.

Sara Strömberg var sålunda halvsyster till Anton v. Svab och s. K. Sammanbragt barn med biskop Svedbergs barn, alltså Emanuel Swedenborg och hans syskon.

Anders Brandbergs utbildning följde den dåtida traditionen i släkten. Vid 12 års ålder kom han som student till Uppsala och bedrev studier där i 8 år, alltså till 1740, då han inskrevs som askultant vid bergskollegium. Hans sysselsättning under de närmaste åren har jag inte kunnat kartlägga, men 1746 kom han som syssloman, dvs. direktör, till en nystartad stenkolsgruva i Skåne; den går under flera namn: Adolf Fredriks gruva, Bosarps eller Boserups stenkolsgruva; i bergmästarrelationerna benämnes den ”gruvorna vid Hälsingborg”. Gruvan var belägen på Boserup säteris ägor ca 1½ mil öster om Hälsingborg. Godset i fråga finns kvar och är fideikommiss i adliga ätten Ankarcrona. Däremot är den lilla sjö, Lunnemo invid vilken gruvan låg, försvunnen. Vid ett oväder 1850 genombröts sjöns fördämningar och sjön torrlades.

Det har länge varit känt, att i nordvästra Skåne funnos fyndigheter av kol och lera. Sådana har också tidigare i ringa omfattning och särskilt omnämnes en gruva vid namn Tinkarp, som var belägen inom Krapperups ägor, alltså invid kusten. !737 bildades ett bolag, som fick privilegier på brytning av kol och ”andra nyttiga fossiler, som äro kolets följeslagare” och bolaget satte igång med att uppspåra nya fyndigheter. Bolags­männen voro konsuln Jonas Alström, geschworener vid St. Kopparberget Erik Stocken­ström, bergmästaren Anton v. Svab, vilka ägde var sin fjärdedel i företaget samt över­kommisarien Erasmus Kleve i Malmö och Petter Pihl i Hälsingborg, vilka tillsammans ägde den sista fjärdedelen. Det dröjde emellertid flera år innan man fann någon brytningsvärd fyndighet och först den förut nämnda ansågs kunna lämna utsikter till lönande verksamhet. Och så sattes gruvdriften i gång med Anders Brandberg som chef. Att valet föll på honom är ganska naturligt; en av bolagsmännen var ju hans morbror.

Verksamheten Vid Adolf Fredriks stenkolsgruva nådde efter tidens förhållanden ganska stor omfattning. Brytningen varierade med nuvarande måttenheter mellan 3000-8000 hl per år. Antalet anställda torde ha uppgått till ca 20 personer. Gruvan blev dock aldrig någon god affär. Svårigheterna voro många och av skiftande natur. I en del flötsar voro kolen av god beskaffenhet, i andra sämre genom tillblandning av berg och skiffer. För att hålla gruvan vattenfri måste kostbara pumpanordningar och vattenkörning anordnas. Största hindret för verksamheten synes emellertid ha bestått i svårigheten att finna avsättning för kolen. Ofta omnämnes stora anhopningar av osåld kol uppstått vid gruvan. Största förbrukare av kol synes fyrväsendet ha varit; fyrarnas ljus åstadkoms på denna tid genom koleldning. Koleldning i hemmen för uppvärmning och matlagning förekom tydligtvis inte, utan härför användes även i Skåne ved och torv. För att skaffa avsättning av kolen anlade bolaget själv fabrik för ”chymiska apparater”. Transportför­hållandena – man hade ju på den tiden inte annat än hästskjuts att tillgå – bidrog också till avsättningssvårigheterna. Emellertid fortsatte gruvdriften med hjälp av privilegier och direkta statsunderstöd – vi befinner oss i merkantilsystemets tidsepok – årtiondena igenom och så kommer vi till 1785. Då hade tydligtvis bolagsmännen tröttnat på sitt företag och skänkte helt enkelt gruvan till sin syssloman Anders Brandberg. Hans tid som gruvägare blev emellertid ej lång, ty redan följande år sålde han gruvan till greve Erik Ruuth för 2166 riksdaler och 32 skilling riksgälds. Ruuth var en av den gustavianska tidens stormän; han hade varit Gustaf IIIs finansminister och en av kungens förtrogna, lantmarskalk, m. m. och blev slutligen guvernör i Pommern. Han hade från friherrligt stånd upphöjts i grevligt. Greve Ruuth lade ned stora kostnader på gruvan och anlitade bergshauptman Anders Polheimer som teknisk ledare. Produktionen fördubblades, men det ekonomiska resultatet blev sannolikt sämre än förut. I samband med Gustaf IIIs död kom vissa ekonomiska transaktioner i dagen för vilka greve Ruuth ej kunde eller ville redogöra. Han ställdes inför rätta och dömdes att betala 30 tunnor guld eller 325 000 riksdaler riksgälds, en för den tiden enorm summa. Ruuth blev således ruinerad och fick göra konkurs och 1796 såldes gruvan på exekutiv auktion, nu för 1700 riksdaler riksgälds. Vid samma tid gjordes upptäckten av fyndigheterna i Höganäs och greve Ruuth, som fått resning i målet och domen mildrad, uppträdde ånyo som den skånska kolindustrins främste målsman och ett av honom och hans intressenter bildat bolag började brytningen i Höganäs. Men ej heller detta företag blev under greve Ruuths livstid ekonomiskt bärkraftigt. Först senare blev det ett ekonomiskt stabilt företag, vilket som känt fortfarande existerar. Det är greve Ruuths målmedvetna och energiska insats som gjorde, att skånska kol- och lerindustrien kunde utvecklas trots alla svårigheter. Hans staty i bränd Höganäslera pryder det samhälle, som växte upp till följd av gruvindustrien.

Vid Bosarps gruva avstannade driften men upptogs av ett nytt bolag vid mitten av 1800-talet och fortsatte sporadiskt fram till början av detta sekel. Sedan den tiden gruvan helt och definitivt nedlagd.

De pengar Anders Brandberg fick för gruvan använde han till att av bröderna Agardh Pettersson i Laholm inköpa en egendom i sydöstra Halland i Kinnareds församling. Egendomen bär namnet St. Kinnared och under den löd flera smågårdar eller torp. Som egendomsherre fick dock ej Anders Brandberg verka länge; han avled efter 14 dagars sjukdom i njur- och blåssten 1789, alltså 3 år efter det han slutat sin bergsindustriella verksamhet. Bouppteckningen visade, att familjens ekonomiska förhållanden voro goda. Greve Ruuth hade anmärkningsvärt nog ej inbetalt hela köpeskillingen för gruvan utan hade en kvarstående skuld på ungefär 500 riksdaler riksgälds.

Anders Brandberg gifte sig sent, först i 40-årsåldern. Hans hustru Juliana Katarina Knagge, som var 17 år yngre än sin make, var dotter till löjtnant Carl K. Och dennes hustru Dorotea Sofia Leijonskog. Löjtnant Knagge avled i Båstad 1768 och var som bouppteckningen utvisar en välbärgad man. I Anders Brandbergs äktenskap föddes 5 barn, alla söner.

Några uppgifter om Anders Brandbergs personlighet finnas ej bevarade. Man kan emellertid fastslå, att han varit en skicklig yrkesman. En av honom utförd ännu bevarad karta över Boserups gruva är enligt fränden Arvid Brandbergs utsago mycket välgjord och visar, att anordningarna vid gruvan voro ändamålsenliga och väl planerade för fortsatt drift. Anders Brandberg är sålunda värd att ihågkommas såsom en pioniär för den skånska kol- och lerindustrien.

Anders Brandbergs kontakt med sin släkt i Dalarna var säkerligen ringa. Sommaren 1781 hade Johan Erik Brandberg, sedermera rektor vid Falu läroverk, företagit en resa i de ”södra provinserna”. I ett brev som bevarats omtalar han, att under nämnda resa skaffat upplysningar om direktör Anders Brandbergs giftermål och söner, vilka han skall vidarebefordra, ”så att denna del av släkten må bliva utredd”. Denna information ledde emellertid ej till att någon kontakt skapades mellan den yngsta grenen och släkten i övrigt. Den kom långt senare och hur det skedde är ju som det heter en annan historia.

Efter Anders Brandbergs död fortsatte hans änka att till 1794 inneha och bruka St. Kinnareds gård, tydligtvis med biträde av sin son Johan. Nämnda år sålde hon gården till honom och överlåtelsen var säkerligen orsakad av att Johan då gifte sig. St. Kinnared stannade emellertid ej länge i Brandbergsk ägo, ty redan följande år försåldes den till kapten Carl Jesper Kuylenstierna och hans hustru Gustafva Carolina Ridder­swärd. Juliana Katarina levde till 1806, då hon avled i hjärnblödning å Gustafsberg, en gård i Kinnareds grannsocken Torup. Gården i fråga hade tidigare innehafts av sonen Johans svärfader, majoren Gustaf von Schantz, men var då övertagen av Johan Brand­berg, i vars hem hon sålunda tillbringade sina sista levnadsår. Bouppteckningen visade goda ekonomiska förhållanden. Anmärkningsvärt är, att hon för den tiden hade mycket böcker, främst givetvis med religiöst innehåll: Daglig bönespegel, Arndts sanna kristendom, En kristens resa åt evigheten, Moraliska föreläsningar, Psalmbok i kyrkan.

När jag nu följer yngsta släktgrenens fortsatta öden, kommer jag att begränsa mig till de personer, som nu ha kvarlevande släktingar med namnet Brandberg. Jag skulle eljest uppta för mycket tid och helt trötta ut mina åhörare.

Av Anders Brandbergs fem söner efterlämna de endast en, Johan (eller Jan), manliga ättlingar. Johan Brandberg var född 1769, liksom bröderna på Kalmaremölla, en kvarn­fastighet, som låg inom och tillhörde Boserups gruva. 1785, alltså vid 14 års ålder, kom han till Lund som student; hur länge han fortsatte studierna där har jag icke kunnat utröna. Vid inskrivningen vid universitetet tillfrågades tydligtvis ynglingarna vilken bana de avsåg att utbilda sig för genom studierna; Johan Brandberg uppgav därvid att han tänkte bli köpman. Därmed överensstämmer också uppgiften i Leijonhufvuds släkt­bok, att han en tid var anställd å kontor i Stockholm. Johan Brandberg tituleras genom­gående i handlingar för kvartermästare, en militär grad, som ungefär motsvarar nutida fanjunkares. Härmed förhåller sig på följande sätt. Under 1700-talet voro rusthållarna ålagda att hålla ersättningsmanskap för de ordinarie trupperna. Dessa reservtrupper kallades respektive regementens vargering. Denna institution upphörde 1791 utom för de skånska kavalleriregementena, där den kvarstod till 1811. I rullorna var den vargering vid Skånska Husarregementet, alltså det regemente, vilket under sin fortsatta existens kallades Skånska Dragonregementet, som i maj 1791 var inkallad för övning, påträffas Johan Brandberg, som då var korpral. Han är upptagen med samma titel i boupp­teckningen efter sin fader 1789 och vid äktenskapets ingående 1794. Det är säkerligen också inom vargeringen som han sedermera avancerade till kvartermästare.

Johan Brandbergs egentliga yrke var lantbrukare och därjämte var han tydligtvis juridisk hjälp åt sin omgivning. I en rättegång på 1790-talet var han juridiskt ombud för ett antal bönder, som anklagats för bristande väghållning under vintern; de frikändes. Vid ett annat tillfälle står han som undertecknare av en för böndernas räkning uppsatt skrivelse, vari dessa för bygdens bästa påyrka statsunderstöd åt Rydö bruk, som tydligt­vis befann sig i ekonomiskt trångmål och hotades bli nedlagt. Mycket annat att förtiga.

För familjens ekonomiska och övriga förhållanden spelade säkerligen de släktförbindel­ser han fick genom sitt giftermål med Dorotea Elisabeth von Schantz en stor roll. Hennes föräldrar voro majoren Johan Gustaf von Schantz och baronessan Sabina Dorotea von Blumenthal, som i sin tur var dotter till en under Karl XIIs-krigen i Sverige inkommen tysk officer, major Karl Ludvig von Blumenthal. Han var kapten vid Jönköpings regemente och fick, när han avgick, majors titel.  v. Blumenthal var nog obetitlad adelsman men använde barontitel i enlighet med den gängse seden hos tyska adelsmän, vilka hamnat i Sverige. Han var en mycket förmögen man och ägde ett flertal gårdar i sydöstra Halland. Han bodde på en av dessa, Brännö, i Torups församling. Han hade en son och sex döttrar. Sonen hade i sitt äktenskap endast en dotter, varför släktens  svenska gren utslocknade med honom på manssidan. Fem av döttrarna blevo gifta med svenska adelsmän; en Bogeman, två med varsin broder Lilliehöök, en Ljungfält och en von Schantz. Samtliga svärsöner voro bosatta i Halland eller angränsande del av Småland, där de oftast jämte sina tjänster som officerare innehade större eller mindre jordegendomar. Det var den yngsta dottern Sabina Dorotea v. Blumenthal som 1756 gifte sig med löjtnanten amiralitetet Johan Gustaf v. Schantz. Liksom de övriga svärsönerna blev denne genom giftermålet en välsituerad man. Inom det militära avancerade han till kapten med majors avsked. I övrigt var han godsägare och levde tydligvis som en grand seigneur. Men så etablerade han sig 1781 som brukspatron i och med att han inköpte Rydö bruk i Torups socken. Det slutade med konkurs 1789. 1791 dog hans maka ”av rospassion i benen”, varav hon varit oförmögen att lämna sängen utan hjälp de sista 7 åren, och 1800 han själv, efterlämnande en efter tidens förhållanden ansenlig skuld, som arvingarna delvis fick betala. I bouppteckningen upptogs ett ”Stock­holms guldur” värderat till 50 riksdaler, och det har gått i arv till yngste sonen i vår släktgren och är sålunda nu i min ägo. Med sin maka fick sålunda Johan Brandberg inga pengar, men av släktingarna Lilliehöök fick de genom donation en liten del av den stora förmögenhet, som v. Blumenthals en gång ägt.

Vid tiden för giftermålet ägde Johan Brandberg som redan nämnts St. Kinnareds gård, men sålde redan följande år och inköpte då av Pehr Georg Gyllenhammar två gårdar, Övre och Yttre Bohult även dessa belägna i Kinnareds församling. Flera år framåt var familjen bosatt där och samtliga barn föddes under denna tid. !806 var familjen som också förut nämnts å Gustafberg i grannsocknen Torup, makans föräldrahem.

1811 flyttade familjen därifrån till Knobesholms säteri i Asige förs. I Halland och härmed inleddes en period, som säkerligen blev mycket påfrestande för dem. Knobes­holm med underlydande gårdar samägdes av två bönder, av vilka den ene avled, varefter hans arvingar inträdde som delägare. Uppgörelsen om köpet av egendomen träffades endast med den kvarlevande ägaren och blev överklagat av den avlidnes arvingar. Det slutade efter talrika rättsförhandlingar med att köpet 1820 förklarades ogiltigt. Johan Brandberg bodde emellertid kvar på Knobesholm ytterligare ett par år, möjligen som hjälp åt en fru Branius, som inköpt säteriet.

Från 1828 är Johan Brandberg bosatt i Vessige socken i Hallands län, där familjen till en början bebodde en liten fastighet, Dalaborg, och bedrev obetydligt jordbruk. Makan Dorotea Elisabeth avled daä 1833 i ”förstoppning”. Bouppteckningen visade måttlig behållning.

I Vessige socken var även Bjerrome säteri beläget, vilket med talrika underlydande smärre gårdar innehades av kapten Karl Henrik Lilliehöök, kusin till Johan Brandberg maka. Lilliehöök avled där barnlös 1820 och säteriet övertogs av hans maka, född v. Raja­lin. När hon avled 1832 sålde hennes arvingar godset till kapten Karl Johan Alexander Kuylenstierna, som tillhörd släktkretsen, enär hans svärmoder Karolina Ludo­vica v. Blumenthal var sondotter till den förut nämnde majoren K. L. V. Blumen­thal och sålunda kusin med Johan Brandbergs maka. Denne kapten Kuylenstierna sålde omedelbart ifrån ett flertal underlydande gårdar och 1836 försålde han säteriet med kvar­varande utgårdar till Kapten Johan Bernard Kuylenstierna och kvartermästaren Johan Brandberg med hälften åt vardera. !840 sålde J. B. Kuylenstierna sin hälft till Johan Brandbergs äldste son, fanjunkaren vid Hallands inf. Bataljon Anders Gustaf Brandberg. Far och son ägde och brukade sedan tillsammans Bjerrome ett par år framåt men kompanjonskapet avbröts i och med Gustaf Brandbergs död i slaganfall 1844. Hans ar­vingar sålde då sin andel i egendomen, men Johan Brandberg behöll sin del till 1846. Han avled 1848 79 år gammal.

Enligt dottern Sabinas – en i släkten legendarisk person – en del färgade men nog i huvudsak riktiga karaktäristik av sin fader Johan Brandberg var han begåvad men hade häftigt och oroligt temperament och var full av hugskott och förslag, som ej kunde reali­seras. Anders Brandbergs söner voro med ett undantag av samma oroliga läggning, vilket nogsamt deras livsöden bär vittne om.

Johan Brandberg hade fem barn, 2 söner och 3 döttrar. Endast en av sönerna har ännu kvarlevande ättlingar, som bär namnet Brandberg, nämligen Carl Johan, vår farfar. Han var född 1803 och började vid 21 års ålder som volontär vid Skånska Dragonregemen­tet. Han avancerade och blev regementsberidare med ”fanjunkares karaktär”. En sådan har hand om uppfödning, inridning, m. m. av regementets remonter och tjänstgör sålunda även på remontdepån, i detta fall Herrevads Kloster. Farfar var avlönad genom tjänsteboställe, som var beläget i Alstads socken i sydvästra Skåne. Alla barnen äro födda där. Sedan pensionerats från regementet inköpte han en gård i Vanstad i Färs härad, alltså i centrala delen av Skåne och innehade denna till kort före sin död, då min far övertog den. Carl Johan Brandberg gifte sig 1836 med Maria Karolina Löfmark, dotter till godsägaren och juristen, kungl sekreteraren Johan Vilhelm Löfmark, som ägde en mindre herrgård, Brandstaholm, likaledes belägen i Färs härad i Skåne. I den Löfmarkska familjen fanns 12 barn, de flesta gifta och med många barn. Det blev sålunda en mycket stor släktkrets; min far hade över 50 kusiner. Farfar dog 1886, farmor 1893. De sista åren bodde hon hos sin dotter Christine, som då var slöjdlärarinna i Skottorp i sydligaste Halland.

Farfar var en mycket uppskattad man, han ansågs som en ovanligt skicklig hästkarl. Till sin läggning var han tystlåten med godmodig humor.

I farfars äktenskap föddes 8 barn. Det kom att vila mycken tragik över denna syskonkrets. Fyra av barnen dog före föräldrarna: Anna i 45-årsåldern av hjärtfel, Gustaf, Frans och Louise i 20-årsåldern av lungtbc. De två söner, som nådde vuxen ålder och bildade familj, voro Sven och Carl.

Sven Brandberg var född 1844. Han utbildades till lantbrukare och hade under några år plats som lantbruksinspektor. Därefter kom han över på teknisk verksamhet som arbets­ledare vid industri- och järnvägsbyggen. Från denna verksamhet drog han sig tillbaka med ett samlat kapital, som han 1904-1905 använde för anläggning av en hönsfarm i Tomelilla. Företaget misslyckades och han blev ruinerad. Under de följande åren kunde han endast med svårighet klara sin nytillkomna familj genom tillfälliga anställningar. Han avled 1921. Farbror Sven var en ståtlig man, begåvad och arbetsam och utrustad med ovanliga kroppskrafter. Om det senare gick många skämtsamma historier i släkt- och vänskapskretsen. Hans läggning var nog lite kärv och självmedveten.

Sven Brandberg var gift 2 gånger. Första äktenskapet ingicks 1878 och hans maka hette Helmine Weckenberg, dotter till en affärsman i Karlshamn. Hon avled 1897 vid 42 års ålder. !905 gifte Sven Brandberg om sig med Emma Andrén, född 1871, som var dotter till folkskollärare och kantor P. A. Andrén. Hon avled 1940.

I första äktenskapet hade Sven Brandberg en son, som bar samma namn som sin farfar, alltså Carl Johan och var född 1879. Han kom i unga år in som tjänsteman vid Ystad-Eslövs järnväg, där han avancerade till stationsinspektor med sista placering i Bjärsjöla­gård. Han pensionerades från sin tjänst 1944 och bosatte sig då i Malmö, där han avled i tumörsjukdom 1948. Carl Johan var en duglig av allmänheten mycket omtyckt tjänsteman. Han intresserade sig mycket för det frivilliga brandväsendet på landsbygden och inlade stora förtjänster om dess utveckling. Personligen var Carl Johan vänlig, trevlig och humoristisk.

Han gifte sig 1903 med Anna Maria Bjerre, handlandedotter från Bjärsjölagård, född 1886.

Barn:

1.      Sven, född 1904, ingeniör, anställd vid S. K. F. I Göteborg. Gift 1937 med Gunnel Carlsson, dotter till tjänsteman i Göteborg. Dotter Margareta, född 1959.

2.      Leila, född 1906, gift med Paul Scholz, köpman, född 1904, Väst-Berlin.

3.      Karl Göran, född 1910, brandförman, gift andra gången 1942 med Elsa Cederholm, född 1909. I första äktenskapet sonen Karl-Yngve, född 1955, ingeniör, Malmö, gift 1957 med Lillemor Hansson, född 1958. Barn: Katarina, född !958 och Karl Magnus, född 1960.

4.      Carl Erik, sjöingeniör, född 1914, ogift.

I Sven Brandbergs andra äktenskap föddes 2 söner:

1.      Karl Gustaf, född 1905, överste och stf. Militärbefälhavare för VI. milo, Boden. Gift 1938 med Carin Högman, född 1908, kyrkoherdedotter från Nacka. Barn: Magnus född 1940, student, Christina, född 1945, Anders, född 1948.

2.      Erik Albert, född 1907, tjänsteman vid Reymersholms AB Stockholm. Gift med Karin Schmidt.

Vår fader Carl Brandberg var född 1855. Han gick i Malmö läroverk men kom aldrig fram till studentexamen. Hans intresse för och uthållighet i studierna voro nog inte särskilt stora och under intryck av dödsfallen i tbc i syskonkretsen ansågs det, att han borde välja ett yrke med friluftskaraktär. Han utbildades också till lantbrukare och hade under några år plats som lantbruksinspektor. I samband med sitt giftermål 1885 övertog han fädernegården i Vanstad. För att skaffa sig större verksamhetsfält utarrenderades efter ett par år gården i Skåne och far arrenderade en mindre herrgård, Elmtaryd, i Agun­naryds förs. I Småland. Företaget gick emellertid om styr och slutade med konkurs och därmed var fars bana som lantbrukare slut. Han försökte sig sedan som affärsman och hade fram till 1907 stenkols- och vedaffär i Marieholm, ett stationssam­hälle 1 mil från Eslöv. Företaget gick något så när bra, men ovannämnda år såldes affären och vi flyttade till Lund. Far kom in som kontrollör vid socker­tillverkningen och innehade dylik anställning till 1925. !928 flyttade våra föräldrar till Ljungby, där de hade hem tillsammans med sin dotter Ester. Far avled där 1929 och Mor, som hette Jeanette Friberg, född 1857 och länsmansdotter avled där sammastädes, 1944.

Far hade som ung svår lunginflammation, som ledde till luftrörsutvidgning och kronisk hosta. Hans hälsa blev därigenom nedsatt. Far hade ojämnt humör och var ganska häftig. Släktdraget, benägenheten för projektmakeri och spekulationer, som ej kunde förverkligas, gick igen hos honom. Vår kära och duktiga Mor blev för oss stödet och hjälpen under barndoms- och uppväxtåren.

Vi äro 3 syskon:

1.      Ester, född 1886, blev först folkskollärarinna, genomgick därefter högre lärarinne­seminarium i Lund och pensionerades 1951 från tjänsten som ämneslärarinna vid Ljungby samrealskola.

2.      Signe, född 1889, blev småskollärarinna och pensionerades 1949 från tjänst som lärarinna vid folkskolan i Gärds-Köpinge, 1 mil söder om Kristianstad.

3.      Jag själv är född 1892, blev med. lic. 1921, med. dr. 1956 och erhöll professors titel 1953. Är sedan 1958 pensionerad från tjänsten som överläkare vid Södersjukhusets kir. avd. i Stockholm, gift 1923 med rödakorssystern Elin Svensson, född 1892, dotter till lantbrukaren och landstingsmannen Erik S. i Mälgåsen, Jämtland.

Vi ha 3 barn:

1.      Gunnar, född 1924, fastighetsägare och –förvaltare i Stockholm, ogift.

2.      Åke, född 1925, tekn. lic., anställd vid AB Separator i Stockholm, gift 1948 med Ylva Bergström, född 1925, direktörsdotter från Stockholm. De ha 3 barn: Mats, född 1952, Viveka, född 1954 och Katrin, född 1961.

3.      Elisabeth, född 1929, tandläkare och gift med läroverksadjunkt Björn Rundström, Sollentuna.