Uppgiften att göra en biografisk framställning om sin fader kan vara både lätt och svårt. När det gäller min far finns en hel del att läsa om honom i matriklar och genealogiska skrifter. Att citera och kompilera sådana vore en både enkel och torr uppgift. Svårare ställer det sig att ge en riktig framställning av sin fader. Det kan inte hjälpas att den bild man ger av en så nära anförvant som sin far måste få färg av en subjektiv uppfattning och hans gestalt presenterar sig framförallt som den framträdde i sin egenskap av familjefar och mycket närstående person. Men framställningen av hans person underlättas inte helt av detta, att han var mycket närstående, ty mellan föräldrar och barn finns nästan alltid en klyfta, ett terra incognita, där insyn ej är tillåten.

Skälen till att jag tagit mig för att ge en bild av min fader är två.:

Dels vill jag med denna framställning försöka ge en antydan om hur vi vid våra släktstämmor kunna ge bidrag till vår släkts historia. Min kusin Elisabeth har redan skänkt oss ett ytterst värdefullt bidrag på släktmötet 1955 då hon beskrev vår gemensamme stamfaders levnad. Jag hoppas alltså att flera medlemmar i vår förening vill följa exemplet och lämna bidrag till kännedom om vår släkt.

Dels vill jag genom min skildring av min far försöka komma i närheten av sådana ting som belysa vår släkt, i den mån skildringen får anknytning därtill.

Mina farföräldrar hette Anders och Maria. Farfar var född på Lilla Dammen vid Falun den 19/5 1820 och levde till den 26/4 1889. Farmors far var förste distriktslantmätare och hette Karl Setterqvist. Båda mina farföräldrar var falubor och gifte sig då han var 34 och hon närmare 32 år. De gifte sig således inte i sin första ungdom men hunno med att sätta sex barn till välden under åren 1855 – 1864. Min far var nummer tre i syskonskaran och föddes den 11/10 1858. Äldst var brodern Ivar, vid sin död år 1909 stadsläkare i Nyköping.

Nummer två var Anna-Marie, vars make var stadsläkare i Mariestad och hette Per-Emil Nyström. Nr 4 var Emil, far till Gunnar, Elisabeth, Sigrid, Eva, Harald och Ejnar. Nr 5 var Edvard som omkom vid 15 års ålder efter en olyckshändelse, ett vådaskott. Nr  6, Sven-Ale, dog vid ett års ålder.

Min far var visserligen ganska lite meddelsam om sina barn- och uppväxtår, fastän mycket  släktkär, men har i all fall berättat ett och annat om sitt föräldrahem, sin närmaste släkt och sin hemstad. Han tillhörde den åttonde generationen av den äldsta brandbergska släktgrenen och hade liksom alla sina förfäder Falun som ursprunglig mantalsort. Efter avlagd studentexamen år 1877 lämnade han denna stad för juridiska studier vid universitetet i Uppsala.

Min farfar, Anders, föddes som sagt på gården Lilla Dammen nära Falun. Denna gård ägdes och beboddes av hans far, som också hette Anders och var gruvrättsnotarie och bergsfiskal. Lilla Dammen finns numera ej kvar, i varje fall inte den fastighet som var min farfars barndomshem. Däremot finn det hus som mina farföräldrar ägde alltjämt kvar och det huset torde vara ganska välbekant för gamla Falubor. Det kallas ”Elsborgs Slott”, som är en byggnad med gamla anor. 1367 kallades det ett fäste, 1413 ”ett Slott” wid Kopparbaerget”, på 1600-talet kallades det ”Slottet”, på 1700-talet ”Slottsgården”, 1765 ”en gård på Elsborg, av gammalt kallad Slottsgården”. På 1800-talet fick Elsborgs Slott i stort sett det utseende som det har i våra dagar: ett hus byggt i vinkel med ett fyravåningstorn avslutande östra längan. Min farfar köpte detta hus 1866 för 10 000 Rdr. Byggnadens namn förleder oss kanske till föreställningen om Elsborgs Slott som en särdeles stolt byggnad. Det är inte så. Ordets makt över tanken leder till en åtminstone primär besvikelse när man ställs inför verkligheten och får skåda den visserligen ålderdomliga men inte särskilt imponerade gamla byggnaden som utgöres av ett helt borgerligt hörnhus i 2 våningar jämte nyssnämnda fyravåningtorn

Till fastigheten hörde ursprungligen en mycket stor tomt, varest några varphögar visade att den sträckte sig ut över gruvområdet. Numera är denna tomt avsevärt reducerad genom avstyckning. Utanför tomtområdet finns en backe som barnen i Falun åkte kälke i på vintrarna och därför än idag kallas ”Brandbergs backa”, åtminstone av åldriga falubor.

Om Elsborgs slott inte imponerar så mycket på oss senfödda ättlingar så gjorde det förvisso det förr. Stadsdelen Elsborg i Falun var nämligen mycket fattig och endast bebyggd av små röda stugor och ynkliga kyffen av vilka många i våra dagar av hälsovårdens myndigheter ej skulle få lov att användas till människobostäder. När alltså Elsborgs slott reste sig bland dessa slumartade fattigmanskojor som ofta stod i klass med s. k. backstugor var det inte underligt att det tedde sig palatslikt. Dessutom levde man i farfars hem på en standard som var vida högre än de stackars fattiga gruvarbetarna ens vågade drömma om. Trots detta hörde jag aldrig min far tala om avund eller någon slags klasstrid eller slagsmål. Men det är ju möjligt att han inte fann intresse i att berätta sådant för mig.

Det sätt på vilket min far talade om sin mor har givit mig det intrycket att hon var en allvarlig, stillsam liten kvinna. Hon styrde och ställde i sitt stora hus och var mycket ömsint. Min far tyckte kanske att hon var för mycket själutplånande och därför inte kunde göra sig riktigt gällande. Hon levde helt för sin man och sina barn. Det vilar en viss tragik över hennes levnad. År 1877, då hon fyllt 55 år, gick hon bort. Såvitt jag minns skulle hon ha lidit av hjärtfel.

Till hennes död bidrog en mycket sorglig händelse. Den då 15-årige sonen Edvard hade under en skjutövning fått ett hagelskott i ena foten. Det uppstod kallbrand i såret och en amputation måste företagas. Det sades att mina farföräldrar hade svårt att förlika sig vid tanken på amputation emedan deras son Ivar redan hade ett lyte, medfödd klumpfot. Kanske verkade denna inställning återhållande på ett från början radikalt planerat ingrepp. Som det blev i fortsättningen utvecklade sig sjukdomsförloppet på ett både långvarigt och plågsamt sätt. Upprepade svåra operationer måste företagas men kunde inte hindra den gangriösa processens utbredning.

I en tidningsnotis som min kusin Elisabeth visade mig, skildras hur farmor vakade natt och dag i tålmodig och omsorgsfull vård av sin gosse. Min far nämnde för mig att sin studentexamen kunde han inte minnas utan sorg. Denna dag, som annars hör till de stora glädjedagarna. Hans bror Edvard låg då för döden och dog ett par dagar senare. Den nybakade studenten fick alltså komma hem till ett hus som var försänkt i svåraste oro och bittraste sorg. Farmor repade sig aldrig efter detta slag. Hon dog inom ett halvår efteråt.

Min farfars kynne var tydligen mera frejdigt. Han beskrevs som mycket verksam och utåtvänd. Han var kassör i Stora Kopparbergs Bergslags falukontor varest han fick anställning vid 20-årsåldern. Utöver sin ordinarie tjänst var han betrodd med flera uppdrag såsom ledamot i stadsfullmäktige, drätselkammare och fattigvårdsstyrelse. Tydligen var han sällskaplig och hade många vänner. Han hörde inte till dem som höll sig utanför ett glatt sällskap och han hörde till de muntra och skämtsamma.

Jakt hörde till hans intressen. Då och då samlades vännerna till jaktmiddag på Elsborgs slott. Vid sådana tillfällen brukade sonen-gymnasisten Theodor kallas in till dessa festande jaktgubbar för att för dem sjunga till gitarr. Sehlstedts visor voro på den tiden nya och avlyssnades med samma intresse som Fridas visor av Birger Sjöberg gjorde under 1920-talet och Evert Taubes numera. Theodor var inte alltid helt road av att framträda och han kände sig inte alltid väl till mods inför de upprymda farbröderna. Det sägs ofta att seder och bruk voro mera ohyfsade på den tiden men själv säger jag som bor nära bergslaget att Nimrods söner fortfarande begå sina jaktmiddagar enligt urgamla traditioner och tiden har inte gjort dem till några skönandar. En romantisk gymnasist i våra dagar som införes i bunkalaget för att sjunga till luta känner sig förvisso alltjämt en smula besvärad av den burleska miljön.

Eljest gick livet på Elsborgs slott i både strävsamhetens och förnöjsamhetens tecken. Genom några få meddelanden från min far har jag fått klart för mig att man till stor del inrättat sig i självhushållningens tecken och levde som ett mellanting mellan lanthushåll och stadshushåll. På gården fanns t. ex duvslag och duva ugnsstekt i hetsand var en ofta förekomman maträtt. Man höll sig med hushållsgris. Det hörde till traditionen att farfar från en trappa nedlade grisen med ett välriktat bösskott när jultiden nalkades. Det gick så till att grisen släpptes ut på gårdstomten och en stövare fick jaga grisen inom skotthåll. Farfar sköt alltid med god precision utom en gång då han, till åtminstone Theodors fasa, skadsköt grisen som under vilt skriande löpte runt gårdsplanen tills skott nummer två bragte djuret å bane.

Att stanna vid dessa här tecknade drag hos farfar Anders, som jag aldrig sett, skulle nog ge oss en felaktig uppfattning om honom. Resultatet av hans uppfostrargärning vittnar om att det rådde en god och redbar anda i hemmet. Sina barn gav han den bästa uppfostran. Ivar och Theodor höllos skuldfria vid Uppsala Universitet, där den förre utbildades till läkare och den senare till jurist (hovrättsexamen). Bägge arbetade raskt och bra och ryktade sitt värv med heder.

Emil fick efter sin studentexamen utbildning vid Falu Bergsskola som gjorde honom rustad för det ansvarsfulla kamerala arbete som blev hans i Stora Kopparbergs Bergslag. (I rätt nedstigande led från vår stamfar var han nummer 8 i Bergslagets tjänst och hans son Gunnar blev sedermera nummer 9).

Dottern Ann-Marie, näst äldst av syskonen, blev gift med Per-Emil Nyström, vilken dog relativt ung som stadsläkare i Mariestad. Det var således fyra välartade och dugande ungdomar som släpptes ut ur Anders och Maria Brandbergs hem och alla gjorde sig kända som fina och trevliga människor.

Farfar var förvisso en stor ordningsmänniska. Hans privata räkenskaper, varav en del finns bevarade, vittna om hur noga han höll reda på alla sina utgiftsposter och inte minst därvid på vart och ett av barnens kostnader för uppfostran och studier. Jag har också sett åtminstone enstaka brev från sönerna som där uttrycka sig med sonlig vördnad och avsluta dem regelbundet med uttrycket: ”Fars lydige son . . . ”

En viss inblick i hans sätt att som uppfostrare handleda sina barn visar kanske en del episoder som jag fått till livs genom min far. Theodor hade vid 16 års ålder ertappats med smygrökning och väntade sig därför stränga tillrättavisningar av pappa Anders. Men så blev inte fallet utan istället kloka förmaningar som gingo ut på att man bör handhava tobaken med måtta, tydligen helst avstå från den. Att det sistnämnda rådet helst borde följas var tydligen farfars allvarliga önskan ty han gjorde längre fram den överenskommelsen med Theodor att hans skulle få en egen liten segelbåt om han avstod från att röka under ett år. Theodor höll med förtjusning detta löfte och fick denna generösa belöning i form av en liten, såvitt jag minns, norskbyggd båt, troligen av typen slup. Dess rigg bestod av ett storsegel och ett latinsegel. Den hade alltså två master. Glädjen med denna båt blev emellertid kort. En dag då Theodor jämte en gast seglade kom ett häftigt vindkast (kanske en åskby) och vräkte mer båten som tog in så mycket vatten att den sjönk och sjönk snabbt på grund av sin barlast. Theodor höll på att omkomma ty ett skot hade snärjt fast honom och han drogs ned i djupet och kunde endast med nöd och näppe frigöra sig och ta sig upp och iland ut den upprörda sjön. Så gick han miste om sin belöning. Om han i förtrytelsen återupptog rökningen omedelbart efter denna kalamitet vet jag ej men att han som vuxen rökte, ehuru med måtta, det vet jag.

Farfar blev efter farmors död ganska tung till sinnet. Isynnerhet sedan barnen lämnat hemmet. Han kände sig då mycket ensam. Därtill kom ohälsa: gikt i form av podager (en sjukdom som även min far led av på gamla dagar) och högt blodtryck med hjärtbesvär (angina pektoris) och vattusot plågade honom. Det gladde honom mycket när min far återvände hem för en tid efter avlagd juridisk examen och tjänstgjorde på tingshuset i Falun.

 På sin 60-årsdag uppvaktades han av Bergslaget med en stor s. k. välkomma av silver som härstammade från bolagets gruva. Denna silverpjäs kanske inte vore värd ett omnämnande om sönerna till Anders ej hade kommit överens om att den som skulle anses vara släktens huvudman borde vara ägare till välkomman. Ett slags fideikommiss alltså, t. o. m. ett slags fideikommissbrev uppsattes. Så blev Ivar den förste innehavaren av denna kanna. Då Ivar dog barnlös 1909 övergick den till Theodor och nu finns den hos mig.

Anders Brandberg dog den 26/4 1889 och hans gravplats är på Kristine Nya Kyrkogård. Han kunde inte bli gravsatt på samma plats som farmor och där även hans maka samt sönerna Edvard och Ale vilar, utan i sina fränders, familjen Svartz grav..

Hans egentliga tillgång som han efterlämnade var fastigheten Elsborgs slott jämte boet. Den var gravationsfri, varför stärbhuset hade svårigheter att avyttra det  utan såg som enda utväg att inteckna egendomen varefter försäljning kunde ske.

En person som min far då och då talade om var farfars yngre bror, kyrkoherden i Vika, Carl-Anton Brandberg (1824 – 1904). Theodor brukade ofta gästa hans hem och tycktes ha ett mycket förtroendefullt umgänge med denna, som han beskrev, allvarlige, reslige och friluftsälskande man. Tillsamman brukade de ströva omkring i skog och mark och plocka svamp om höstarna. Det rådde också en god vänskap mellan kusinerna, Anders och Carl-Antons barn, varav en, Helena, sedermera gift Bosaeus, bodde i Uppsala som änka och då inte så sällan förekom i mitt föräldrahem. En son till kyrkoherden i Vika, Karl Josef, f. 1864, dog relativt ung men hans änka, f. Rothstein, levde till sommaren 1955.

Utan att alltför mycket fördjupa mig i detaljer vill jag nu försöka ge en beskrivning av de fyra syskonen som växte upp på Elsborgs Slott.

Äldst var Ivar född 1855. Vid sin död 1909 var han stadsläkare i Nyköping. Själv har jag få minnesbilder av honom. Framförallt känner jag honom genom upprepade skildringar av hans person och karaktär. Livlig, säkert den mest färgstarke i syskonkretsen, skämtsam, såg det humoristiska i tillvaron, skrattlystet ansikte men, sades det, också häftig och kolerisk. Han var liten till växten, fyllig, blev tidigt grå och tunnhårig. Gick alltid med käpp som var försedd med en doppsko av gummi, ty han haltade på grund av medfödd klumpfot. Utåtriktad som han var gav han inte så noga akt på sin klädsel och hans yngre prydlige broder Theodor hade redan från pojkåren mycket bestyr med att påpeka fläckar och andra skavanker på Ivars kläder.

Ivar och Theodor låg, som vi redan hört, vid universitetet samtidigt och kom på det viset varandra närmast bland syskonen och de höll jämn kontakt med varandra även sedan deras vägar skilts åt. Det var alltid muntert och glatt omkring Ivar och hans hustru Mattie. I Nyköping gjorde han sig känd som en mycket dugande läkare, vilket omvittnades ännu på 1930-talet då jag tjänstgjorde på lasarettet i samma stad. Under sina studieår var han under en tid amanuens på medicinsk-kemiska institutionen och tjänstgjorde då under professor Olof Hammarsten och dåvarande laboratorn professor Almén som senare blev generaldirektör i Kungliga Medicinalstyrelsen. Hans insatser där bestod bland annat av att han utarbetade en metod för påvisande av äggvita i urinen, kallad Hellers prov, utfört enligt Brandberg-Hammarsten (en modifikation av Hellers prov) Han skrev väl ett par smärre arbeten i kemi men hans håg och läggning var tydligen ej vetenskaplig utan snarare riktad mot praktiskt arbete inom läkekonsten. Han trivdes nog också bäst i sin läkarbostad med ess trädgårdstomt utmed Nyköpingsån.

Hans änka, ”faster Mattie” hörde under många år till vår familjs obligatoriska julgäster. Hon kom för övrigt ofta till oss, livlig, munter och glad. Efter Ivars död ägnade hon sig mycket åt sociala uppgifter, kanske mest åt fattigvården i Nyköping. Hon tog också emot sin mans syskonbarn i sitt hem, t. ex. min bror Sven, vilken som ung ingenjörselev bodde hos henne medan han arbetade på ett järnvägsbygge.

Ivars systerson, Bertil Nyström, hade efter sin faders död ett andra hem hos Ivar och Mattie Brandberg och tog sin tillflykt dit även efter Ivars död.

Nummer två i syskonskaran var Ann-Marie, (1857 – 1927), faster Ann-Mari, som vi kallade henne. Jag såg henne som en liten trygg och harmonisk gumma som gärna satt vid pianot och spelade, blossande på en cigarrcigarett. Hon firade också jul hos oss ibland och bland julklapparna hon fick var en låda cigarrcigaretter obligatorisk. Den var av märket Shamrock. Finaste havannatobak, förkunnade etiketten på den vita lådan med ett grönt klöverblad på. Gärna satt hon vid pianot och spelade tillsammans med några av oss eller med Theodor (”Tette” som han kallades ”intime”) medan faster Mattie och några andra inom familjen sysslade med sällskapsspel, kanske oftast ett stort pusselspel. Ann-Marie lär ha bekymrat bror Theodor under ungdomens år genom att vara flirtig. Hur pass illa det var ställt med den saken vet jag inte, för mina systrar tyckte nog, och det håller jag med om, att pappa gjorde sig alltför stora och oftast onödiga bekymmer om sina flickors s.k. flirtighet. Ann-Maries äktenskap blev inte så alldeles lyckligt. Hennes make, stadsläkaren i Mariestad, fick tidigt en organisk sjukdom i centrala nervsystemet, möjligen Parkingsons sjukdom, vilken sjukdom även hemsökte hans son Bertil. Hennes man berövade sig livet, möjligen med vetskap om sin sjukdoms allvar. I äktenskapet föddes även en dotter som dog tidigt.

Nummer tre bland syskonen var min fader, Theodor (1858 – 1928). Jag återkommer till en utförligare beskrivning av honom längre fram i detta föredrag och uppehåller mig närmast med nummer fyra, Emil (1860 – 1934)

Emil blev, som vi vet, den av bröderna som uppehöll släktens stolta kontinuitet i Stora Kopparbergs Bergslags tjänst.  Emils barn äro tämligen fulltaliga på detta möte. Det är min förhoppning att någon av dem vid ett annat tillfälle måtte ge en skildring av hans person och levnad.

Yngre än sina syskon stannade han längre än de kvar i faderstjället och kom kanske för en tid inte sina två äldre bröder fullt så nära förrän senare. Men i sina mannaår närmade sig bröderna Theodor och Emil varandra mer och mer och vänskapen mellan dem blev osedvanligt fast. Det var rörande att se dem när de råkades med stora famnen och ryggdunk och med en broderlig vängåva när de gästade varandra. Theodors och Emils familjer kom varandra nära och vi kusiner stod varandra så nära i ålder att vi hade lätt att finna och förstå varandra antingen vi gästade Emils på Sommarbo, lantstället nära Ornäs (Torsångs församling) eller de gästade oss. Bröderna skrev flitigt till varandra och delade sina glädjeämnen och bekymmer. Om Ivar kom med skratt och munterhet så kom Emil med ett stilla, vänligt, tystlåtet gemyt. Det var trivsel och lugn när de båda små männen satt och resonerade med varandra om sina göromål och sina familjer. Emil hade ofta anledning att söka upp oss när han reste på sina tjänsteresor mellan Falun och Stockholm via Uppsala. Inte sällan kom han i sällskap med en eller ett par av kusinerna vilket gjorde att hans besök blev mer än uppskattade. Som jag minns dem tillsamman, min far och min farbror, liknade de ett par prydliga små bofinkar: små, nätta, litet runda i figuren, prydliga och vänliga.

Genomgående voro syskonen av samma kroppskonstitution: små, lite runda, d.v.s den kroppskonstitution som kallas pyknisk och som sådana passade de också bra in i det kända, av Kretschmer angivna systemet som har avseende på temperamentet, d.v.s. de representerade alla mer eller mindre de fyra temperamenten; det sangviniska, det flegmatiska, det koleriska och det melankoliska. Bisarra egenskaper voro de däremot absolut kemiskt fria ifrån. De hade fötterna på jorden och ett praktiskt förstånd, vilket gjorde dem eftersökta i allehanda samhällsnyttiga uppdrag som de gärna och med intresse tog på sig.

Theodor, min fader, blev efter sin examen och sina tingsår vice häradshövding, som titeln var på den tiden. Han tjänstgjorde i Svea Hovrätt och sedan i Uppsala rådhusrätt men sökte sig ganska snart in som amanuens vid Uppsala Universitets kansli och kontor och avancerade där till sin slutposition, akademiräntmästare. Att vara akademiräntmästare vid Uppsala Universitet är ett ovanligt ansvarskrävande och maktpåliggande värv som kräver sin man. På den posten gäller det inte bara att sköta administrativa göromål, vilka redan de äro otaliga, utan även en stor institutions förvaltning eftersom Uppsala Universitet är en av vårt lands största egendomsägare och dessutom ett stort penninginstitut. De 300 hemman som Gustaf II Adolf skänkte till universitetet äro ofantligt utökade och, åtminstone på den tiden då min far var räntmästare, voro enbart universitetets skogsmarker de största i landet näst efter Kopparbergs och Uddeholms. Därtill kom ett väldigt innehav av jordegendomar, inte bara i Uppland utan i skilda delar av landet, t. ex. Västergötland och t.o.m i Skåne inte långt från Lund . Stora stadsfastigheter och ett kapital på 10 miljoner kronor tillhörde också tillgångarna. Som chef för räntekammaren och kontoret hade han att göra med två akademikamrerare, amanuens, två jägmästare, två fogdar m. m. Såvitt jag kan förstå behärskade Theodor sina ämbetsgöromål med stor säkerhet och förstod att vinna ett starkt förtroende. Det har också visat sig svårt att fylla hans plats senare. De så omfattande uppgifterna inom såväl administration som förvaltning kräva kapacitet som är svår att finna.

Vid sidan om sitt ämbete åtog sig Theodor en stor mångfald förtroendeuppdrag såsom skolstyrelse, en tid i stadsfullmäktige, styrelseledamot respektive revisor i flera bolag såsom Almqvist & Wiksells Boktryckeri, Uppsala - Ekeby, Gahns bolag, Upplands Enskilda Bank, Uppsala Sparbank och ledamot i kyrkorådet. Ja, han visade en gång en sammanställning på 21 uppdrag vid sidan av sin i sig själv krävande tjänst.

De ärenden som jag såg honom kanske mest fångad av var de många byggnadsärendena när det gällde institutioner, framför allt kanske Akademiska Sjukhusets på den tiden omfattande tillbyggnad. I dessa arbeten levde han med liv och själ och man hade ibland intryck av att han ensam bar allt ansvar, vilket han naturligtvis inte gjorde, eftersom han tog alla konflikter såsom strejker och andra komplikationer så hårt. Han var så engagerad i sina uppgifter att han fick kvarstå ett år över pensionsåldern, som var 67 år, för att kunna fullfölja ett flertal pågående arbeten, främst sjukhusbygget. Sedan han vid 68 års ålder avgått med pension hade han alltjämt att fullfölja ett antal uppdrag i vilka han var engagerad.

Med till synes oförbrukade krafter ingick han i pensionsåldern. Men, som så ofta händer, bröts hans krafter hastigt ned. Redan en månad efter sin avgång fick han sin första svåra hjärtattack som bröt ned honom. Den första hjärtattacken följdes av fler, han plågades svårt av angina pectoris och av gikt (podager). Långa tider uppehöll an sig på kuranstalter (Saltsjöbaden och Mösseberg). Till sinnet blev han ängslig och ångestfylld. Vår mor, som var 15 år yngre än han, följde och hjälpte honom hängivet och vi tyckte väl alla att hon med sina yngre år och sin uppoffrande godhet borde kunna hjälpa honom över de värsta svårigheterna. Men inom ett år rycktes hon bort ifrån honom och oss efter att ha insjuknat i en häftig svalginfektion som ledde till allmän blodförgiftning eller liknande tillstånd. Om hennes dödsorsak rådde stor osäkerhet då det gäller den bakteriologiska diagnosen. Man gissade bl. a. på strålsvamp men fick aldrig bekräftelse härpå.

Hennes död rågade måttet i vår fars sorgbägare och krafterna bröts ned. Nio månader senare, den 4 april 1928, följde han henne i graven, som redan hyste hans första maka som också hette Sigrid jämte hans äldsta son Sven. De sina som han mistat sörjde han djupt. Alla hade ryckts ifrån honom hastigt och grymt. Hans första fru, Sigrid född Lidman, dog efter 2-3 dagars sjukdom i epidemisk hjärninflammation när barnen Sven och Dora blott var 6 respektive 4 år. Sven dog 10/11 1918 efter få dagars sjukdom i ”spanska sjukan” då han var 28 år, civilingenjör stationerad i Nässjö som järnvägsbyggare. Sigrid, född Hildebrandsson,  Ingrids och min mor, dog på det sätt som ovan berättats.

Jag skall nu ge några glimtar om min far sådan han visade sig i sitt hem både till vardags och helg.

De tidigaste minnena vi ha av honom var när vi väntade på att han skulle komma hem till middag. Vi bodde mitt emot universitetet, Övre Slottsgatan 14 C, numera universitetets fastighet. När han tämligen punktligt svängde om universitetshörnet såg min syster Ingrid och jag hans gestalt, en rätt liten man, prydlig i sin svarta rock, huvudet något böjt åt vänster, vilket var tydligast då han hade cylinderhatt, som då detta sekel var ungt utgjorde välklädda mäns huvudbonad även i vardagsslag. Han var alltigenom fin och elegant. Rödbrun spanskrörskäpp med silverkrycka manövrerades under den tankfulla promenaden med två stötare i marken och så en sväng framåt. När han nalkades oss ett visst avstånd på hemvägen sökte sig hans blick till oss i fönstret och när han fick se oss blev hans fundersamma min humoristiskt skalkaktig. Han trutade med munnen så att hans mustasch krympte ihop till en liten komisk tuss under näsan, hans lodjursögonbryn lyftes upp och ögonen fick en lustig glimt. Det var precis som när solen gick ur moln då han på detta sätt sken upp mot oss. Och han semaforerade glatt med käppen. Så snart som han gått in i porten rusade vi mot tamburdörren och när han trädde in svansade vi omkring honom som ystra hundvalpar. Då hände det emellanåt att han dök ned med handen i ytterrocksfickan varefter han ”trollade” för oss: Han plockade lakritsbåtar eller violpastiller ur näsan och öronen på oss, en fantasilek som vi barn naturligtvis mer än gärna engagerade oss i. Så var det dags att äta middagsmålet klockan halv fyra punktligt. Ve den som kom för sent. Det hölls sträng ordning vilket naturligtvis var nödvändigt då likaväl som nuförtiden men kanske i synnerhet då eftersom hushållet var större med dess 2-3 hembiträden (jungfrur hette de) och allt måste gå väl i lås. Det bestods tre ganska rikliga måltider per dag, som sed var i det borgerligt - akademiska Uppsala. Arbetstiderna voro avpassade härefter. Middagsmålet betydde mest för familjens sammanhållning eftersom frukostmålen vanligtvis ej kunde intagas gemensamt på grund av familjemedlemmarnas olika arbetstider och olika frukostraster.

Av liknande skäl var kvällsmåltiden ofta splittrad och den utgjorde inte heller ett obligatorium på samma sätt som middagsmålet. Sistnämnda måltid var viktigast ur familjesocial synpunkt och man torde kunna säga att patriarkatet därvid rådde tämligen oinskränkt, åtminstone var det så hos oss.

Från nutida psykologisk synpunkt är mycket som då försiggick rent förkastligt. I regel förlöpte dessa middagsmåltider visserligen glatt och gemytligt. Vår mor var språksam, livlig och impulsiv och hade lätt för att skratta och lätt för att gråta. Hennes temperament och lynne reagerade med ganska snabba växlingar. Vår far var lågmäld och i regel ganska fåordig. Han var väl både myndig och sträng och visste hur han ville ha det. Samtidigt var han mycket resonabel. Den sistnämnda egenskapen kom till synes när vi uppnått de senare tonåren och vi uppskattade då i hög grad hans beredvillighet att lyssna till våra argument.

Vad nutida psykologer skulle ha kritiserat vore väl att dessa måltider tämligen självfallet fingo vara ett forum för utredning av familjemedlemmars bekymmer, förseelser och straff. Helt naturligt ledde detta stundom till både ledsamheter och pinsamheter för åtminstone någon, kanske rent av för alla vid bordet. Naturligtvis är den nutida familjen inte fri från sådana situationer men en upplyst förälder har kanske klart för sig att man begår ett slags sabotage mot familjens harmoni om måltiderna bli till räfst och rättarting för under dagen begångna förseelser, misslyckanden i skolan m. m. Men på den tiden var det förvisso gott latin att använda måltiderna till rannsakning och dom. Jag minns t. ex. när jag var 5 år och var liebhaber på snö som jag förtärde ohejdat och utan att vara kräsen på varan (hundar löpte fritt omkring på den tiden). Min fars princip var: ”Hota med straff några gånger först. Hjälper inte det så verkställ men inte i häftigt mod”. Nå, barnhusan som hjälpte till med serveringen tillfrågades under sex dagar i följd: ”Hur är det, Elna, har Olof ätit snö idag?” Sex dagar i följd kom samma svar: ”Ja räntmästarn, det har han gjort” Till mig sade han: ”Du vet, Olov, att om du gör det mera får du komma in till mig i kväll och få smäll”. På sjätte dagen sedan min far vilat middag sände han efter mig som sysslade med mina leksaker på barnkammargolvet: ”Olov ska gå in till räntmästarn”, löd ordern framförd av barnhusan. Tveksamt och med ångestkänslor i bröstet och halsen gick jag min via dolorosa genom en svit av rum, av vilka en del voro kusligt mörka, till min fars arbetsrum. Han satt där i sin skrivstol och lyfte metodiskt och allvarligt av sig sin pincenez. I handen höll han redan straffredskapet, en ebonitlinjal. Med sin dova röst sade han: ”Knäpp ner byxorna, lägg dig här.” Så smälldes det på. Ont gjorde det inte i stjärten men i själen. Reträtten efter exekutionen gick fort trots att byxor och kalsonger nu sutto kring vristerna. Det bar av genom sex rum till mamma som tröstade, förmanade och knäppte mina byxor. Jag blev verkligen djupt skakad av sådana bestraffningar. Det blev vi alla när vi råkade ut för dem och var och en reagerade på sitt sätt. Vi bröder togo illa vid oss, kanske mest för stunden, hos systrarna, åtminstone hos Inga, utlöstes omedelbart en ilska över bestraffningen. Hon högg en gång tag i linjalen efteråt och bröt den i tusen bitar i ett enda tag, vrålande och röd i synen av ilska. Alltnog, dagen efter ovannämnda bestraffning gjordes samma fråga: ”Nå, har Olov ätit snö dialog?” – ”Ja, räntmästarn, det ha han gjort”.

Visst kan vi nuförtiden ha våra uppgörelser vid matbordet. Den mänskliga faktorn elimineras inte och man kan inte alltid vara herre över sig själv och vänta med uppgörelserna till ett lägligt tillfälle. Men det tillhör i varje fall inte våra principer att störa harmonin under måltiderna. Men det gjorde det på den tiden. Tukt, förmaning och aga skulle utföras och middagsbordet var ett forum så gott som något.

Jag för min del ser tillbaka på dessa förhållanden utan kritik. Jag uppfattar dem som kanske innehållsrika och t.o.m. själfulla därför att de utgjorde ett koncentrat av familjens liv med skämt och allvar, skratt och tårar. Bakom allt sitt handlande låg vår fars sällsynt stora omtanke om oss. Förtäring av snö på Uppsala stads gator hörde till sådant som helt naturligt innebar en allvarlig fara för hälsan och den måste till varje pris skyddas. Jag vet aldrig att han gav oss ett obefogat straff även om det utdelades omedelbart efter förseelsen och i häftigt mod och sålunda i själva verket emot hans egen uppfostringsidé. Omtanke om familjen var i sällsynt hög grad utmärkande för honom. Den dikterade hans handlingssätt som någon gång resulterade i bestraffningar men alltid i ömsint bestyr om vårt väl. Jag har ett symboliskt minne, ett slags offer, om man så vill kalla det. Det är en minnespenning i guld av Alfred Nobel. Den fick jag av honom när jag tillfrisknade från en svår sjukdom. Jag var då bara 7 år gammal. När jag ser den slanten minns jag hans oro för mig, känner hans svala hand på min febriga panna och hans obeskrivliga lättnad och glädje när hälsan återvände. Så sörjde och intresserade han sig för oss alla.

I diskussionen om människors förmåga att leva tillsammans och fostra sina barn gör jag ofta den reflexionen att all åsiktsbildning i dessa frågor leder till en princip, låt oss kalla den ett tema. Vi kritisera gärna det ganska hårda patriarkat som onekligen fanns då vi växte upp. Det var på sätt och vis utvecklingshämmande på grund av det tyngande myndlingsskap som man fick känna på. Det var kanske också mer eller mindre komplexbildande. Men vilket tema vi än må ha, dåtidens eller nutidens, så hänger allt på vem det är som spelar upp detsamma. Allt hänger på hur temat harmonieras. Vår far förde fram sitt gamla tema med de harmonier och variationer som hade sitt ursprung i ett varmt och hängivet hjärta. Kraven han ställde på oss gällde lika för honom själv. Det gamla temat behandlade han fint. Jag vet många som inte kan behandla vårt nya tema som ju skall var så humant.

Vilka intressen hade Theodor och hur utnyttjade han sin fritid? Sång och musik dominerade bland hans intressen. Jag har redan berättat om hans sång till gitarr, ett intresse som av någon anledning släppte med åren. Som student och även rätt länge efter sina studentår deltog han som första bas i sångsällskapet OD. Han spelade piano men inte med större skicklighet. Huvudintresset ägnade han åt sin flöjt. Det instrumentet började han traktera redan som skolpojke och fortsatte med det hela sitt liv. Han var en god fjöjtist och övade in svåra kompositioner, sonater och konserter av Mozart, Kuhlau, Bach, Weber m. fl. När vi barn voro små somnade vi ofta om kvällarna vid tonerna från hans flöjt, antingen som soloinstrument eller till pianoackompanjemang eller rent av i en ensemble bestående av honom själv som flöjtist, min bror Sven vid pianot och min syster Dora som spelade fiol. Med tiden inträdde även min syster Ingrid och jag i familjekapellet som pianist respektive cellist, dock ej med samma framgång som våra äldre syskon. Ibland lät det bra men ibland gick det illa och sådan irritation uppstod då och då att vår mor kände sig föranlåten att ingripa och rädda husfriden. Alldeles särskilt roligt tyckte min far att det var när vi vuxit upp och kunde utöva kammarmusik med jämnåriga amatörer och än mer gladde hans sig åt att höra min syster Dora som ägnade sig åt violinspel yrkesmässigt och inte så sällan övade stråkkvartett i vårt hem med sina lärare (t. ex. Sven Kjellström) och kolleger. Han gladde sig också att höra min bror Svens vackra och väl skolade sångröst.

Ofta förekommo bjudningar med musikunderhållning till långt in på natten. Då samlades umgängeskretsen som tyckte om musik. Det var för övrigt en inte ovanlig umgängesform i Uppsala på den tiden och jag vågar påstå att de musikaliska förmågorna voro många på den tiden och att musiken och den musikaliska smaken stod synnerligen högt. Den mekaniserade musiken, framförd på grammofon och radio fanns inte eller befann sig in statu nascendi, vilket gjorde att musikälskarna höllo samman, spelade, lyssnade, njöto och kritiserade, vilket allt var omåttligt roligt och trevligt. Men det fanns åtminstone en person som inte njöt fastän han var en högt bildad man och uppvuxen i ett genommusikaliskt hem. Hans far var på sin tid en av Stockholms skickligaste pianister. Det var min morfar, professor Hugo Hildebrandsson. Han yttrade till en av gästerna: ”Ja, Brandbergs har så fina tillställningar och man träffar så många trevliga människor hos dom bara dom inte hade den där forbannade musiken”

En annan trevlig hobby som han drev var fotografering. Däri ingick inte bara motivjakt utan även allt som rörde fototeknik. Han framkallade, kopierade, gjorde förstoringar och retuscherade. Han lät bygga olika slag av förstorings- och projektionsapparater, laborerade med olika fotokemiska preparat som han komponerade efter recept i den fotografiska tidskrift som han prenumererade på. Han höll också kontakt med fotografisk expertis på kemicum och fysicum i Uppsala. Med åren blev det en stor samling fotografier och skioptikonbilder (=diabilder), som vi hade och ännu ha mycken glädje av, åtminstone vad gäller de förra. Skioptikonbilderna ha vi tyvärr ej kvar.

Motion och friluftsliv ingingo också i hans livsföring. Han inledde dagen med en programenligt genomförd gymnastik och tog, om tiden medgav det, en daglig promenad som avbrott i eller avslutning på arbetet. På sina semestrar ägnade han sig åt bad, fiske (att slanta gäddor från båt eller med ett cirka tre meter långt spö ansåg han vara en fin och spännande sport.) Tennis spelade han bra men slutade därmed vid 57 års ålder då han ådrog sig en muskelskada under spelet och jag har skäl att tro på möjligheten att han dessutom började känna av sitt hjärta. Han var bollsäker, ”slagren” och snabb.

 Bland övriga förströelser ägnade han sig åt bridgespel, läste mycket böcker av alla slag, (högläsning för familjen eller för sin handarbetande hustru inte att förglömma), vanligen svenska men också tyska. Det var skönlitteratur på vers och prosa, memoarer, reseskildringar och detektivromaner.

Nämnas må också att han var en intresserad broder i sällskapet SHT, att han en gång varit Västmanlands-Dala Nations andre kurator och under hela sin levnad därefter var medlem i samma nations förvaltningsutskott varest hans ekonomiska erfarenhet och hans intresse för byggnadsärenden kommo väl till pass.

Till slut något om hans religiositet. Han var i det avseendet mycket hängiven och hans tro bars framförallt upp av det krav på rättfärdighet som han fann i nya testamentet. Med min mor kunde man ej resonera om sin tro. Hon var heltigenom from religiös och tålde ej höra talas om tvivel. Men min far var mera lyhörd för andras tankar och tog även del av den debatt som förekom. Han var kyrksam och ställde detta krav på oss barn. Därest kyrkobesök ej blev av så hölls andakt hemma under hans eller min mors ledning och denna andakt kunde utföras under mycket högtidliga former med tända ljus, sång, seriös musik, läsning av dagens bibeltext jämte en betraktelse.

Vad om här har sagts ör förvisso inga märkliga ting. Och det som berättats är ofullständigt. Någon biografi över stora märkesmän är det inte heller. Men kanske ha några namn på C,F,E, Brandbergs släkttavla tagit gestalt i någon mån och därmed fått undergå en presentation för medlemmar av släkten Brandberg från Falun.

* * * * * * * * *

Närvarande vid andra släktstämman å Västmanland – Dala Nation i Uppsala den 7 och 8 september 1957

Professor Rudolf Brandberg med maka Elin och sönerna dir. Gunnar samt tekn. lic. Åke med maka Ylva. Överste Karl-Gustaf Brandberg med maka Carin och sonen stud. Magnus. Fröknarna Ester och Signe Brandberg. Fru Anna Brandberg, fröknarna Elisabet och Eva Brandberg. Ingenjör Ejnar Brandberg med fru Astrid, dotter Anna-Lena och sonen Mats. Fru Sigrid Fors, f. Brandberg jämte make Georg. Civilingenjör Sven Brandberg med maka Gunborg (Gunnel). Bergsingenjör Arvid Brandberg med maka Wivan. Kapten Georg Brandberg (son till Anna) med maka Aina och syster Anna-Margareta (Ann-Margret) Åhman, f. Brandberg och hennes make kapten Kurt Åhman. Civilingenjör Valter Brandberg, ingenjör Erik Brandberg. Fru Ingrid Söderberg f. Brandberg. Lasarettsläkare Olof Brandberg med maka Brita och sönerna ekon.stud. Anders med maka Margaretha, med.stud. Åke och stud. Bengt.  Summa 37 personer