Vid flera av de tidigare släktstämmorna har någon av släktens äldre hållit ett föredrag om ett visst släktled eller om någon särskild släktmedlem. Dessa föredrag finns ju bevarade. De föregicks säkerligen av mycket arbete.

Till årets stämma har något föredrag av detta slag ej kunnat åstadkommas. Men för att vi inte helt skall vara utan någon inblick i äldre generationers liv och verksamhet har jag roat mig med att plocka ihop ur skilda källor litet om några mer eller mindre originella medlemmar av vår släkt. Om Ni har lust att höra på så gäller det först:

Jacob Brandberg, föddes den 23 maj 1695 i Falun. Föräldrarna var Olof (femte son till stamfadern Erik Persson) och Katarina Kock. Vid 11 års ålder sändes Jacob till Uppsala för studier. 17 år gammal blev han sedan avrads- eller vågmästare vid Falu kopparkontor. Han blev bergsman 1711 och var i den stora ofredens tid postmästare i Falun 1715 – 1718. 1729 blev han bokhållare vid Stora Kopparbergs gruva och fick 1748 titeln bergskamrer. Jacob gifte sig vid 25 års ålder med 34-åriga Barbro Welamsdotter Hellström, dotter till en bergsman.

Då fadern dog 1713 ärvde Jacob Ornäs gård. På 1720-talet fortsatte han faderns arbete med att iståndsätta den förfallna s.k. fatburs- eller loftbyggningen på Ornäs – den som nu kallas Ornässtugan och som torde ha uppförts i början av 1500-talet av bergsfogden Stig Hansson. I byggnaden skulle enligt gammal och sannolik tradition Gustav Eriksson Vasa ha övernattat på sin flykt genom Dalarna år 1520.

För byggnadens vidmakthållande utverkade Jacob åren 1741 och 1753 anslag från riksdagen och regeringen och under 1750-talet lät han den genomgå en grundlig reparation. Samtidigt nedlade han ett betydande arbete på att till byggnaden samla föremål av olika slag, möbler, dräkter, vapen, böcker m.m. som alla skulle belysa Gustav Vasas historia och som fortfarande finns som inventarier i huset. En stor del av föremålen var dock inte gamla utan nytillverkades genom Jacobs försorg. Han samlade sina berättelser om Gustav i Dalarna som material till en stor karta över Gustavs vandringar. Detta kartarbete utfördes av lantmästaren Johan Brandberg (1718 – 1786) en son till en kusin till Jacob. Johan företog bl. a en resa genom Svärdsjö och Rättviks socknar år 1757 och utarbetade en längre beskrivning däröver. Kartan hänger i Ornässtugan, tyvärr skadad av regn. En förminskad kopia finns på Kungl. Biblioteket.

Jacob betalade över 11 000 daler kmt för att skapa samlingarna i Ornäs, till stor del av egna medel. Han har förtjänsten av att byggnaden finns kvar. Om hans insatser i sina här nämnda olika befattningar vet man väl ej så mycket. Tydligen levde han för sitt Ornäs och för sitt stora intresse för Vasa-minnena. Jacob dog 1759 vid 67 års ålder.

Året innan, 1758, hade en ung släkting, sedermera komministern i Nora, J. R. Schulze, på Jacobs anmodan utarbetat en akademisk avhandling om Gustavs äventyr i Dalarna. Genom denna avhandling fick berättelserna härom den form som de sedan i huvudsak bibehållit .

Så går jag över till min farfars far:

Johan eller som han också kallades Jan Brandberg, som föddes den 12 oktober 1769 på gården Kalmaremöllan i Risekatslösa i Malmöhus län som fjärde son till den Anders Brandberg, vilken född i Falun 1720 sedermera kom till Skåne för att hjälpa greve Ankarcrona på Boserup att bryta stenkol. 

Johan sändes som 14-åring till Lund för studier. Han var sedan en tid på handelskontor i Stockholm men återvände till Skåne. Han gick i militärtjänst vid Skånska husarregementet där han avancerade till kvartermästare. Han tillhörde den del av regementet som icke ständigt var i tjänst och hans egentliga yrke blev lantbrukarens. Han gifte sig vid 25 års ålder med då 29-åriga Dorotea Elisabet von Schanz från Gustafsberg i Torup i södra Halland, dotter till en major och godsägare von Schantz och hans tyskfödda maka (von Blumental).

Av ett bevarat brev som Carl Fredrik Brandberg skrev 1902, då bl.a. sysselsatt med släktforskning för stamtavlan av år 1907, till sin kusin Lotten Brandberg, nämner han att han av min faster Christine Brandberg (1849 – 1953) fått t a del av anteckningar som Johans dotter Sabina (1799 – 1896) gjorde angående fadern och dennes bröder. Dessa bröder fingo mycket växlande öden. Den äldste, Carl-Eric kom till handelskontor i Nantes men gick sedan i fransk krigstjänst. Han blev enligt uppgift brigadgeneral vid artilleriet, sårad och dog i Paris. Brodern Anders gick till sjöss och dog i Kanton. Per blev stallmästare i rysk tjänst men kom tillbaka till Sverige och förde ”ett utsvävande liv”. Han dog på en inrättning i Göteborg. Anton blev lantmätare och var tydligen en ordentlig man..

Sabina angav att fadern Johan hade ett oroligt lynne och lust för spekulationer som alltid misslyckades. Detta kanske i viss mån bevisas av att han köpte och sålde flera egendomar i Södra Halland. Å andra sidan synes han ha varit en begåvad man som  bl.a. hjälpte traktens bönder i juridiska spörsmål, företrädde dem i vägfrågor  o.s.v. Genom giftermålet torde han från början ha haft en god ekonomi. Han avled 1848 under sitt 79:e levnadsår. Hans maka hade lämnat honom 1833. Han var således änkeman i 15 år.

Så något om en skicklig pedagog men säkerligen en mycket originell medlem av släkten,

Ernst Brandberg, född 1816, var son till komministern i Avesta Olof Brandberg och Anna Sofia Hammarström. Ernst var under många år rektor i Nora. I Alfhild Cnattingius bok ”I Bergslagen för femtio år sedan” anges att han var en utomordentligt skicklig lärare. Vid inträdesprövningen till skolan i Örebro blev aldrig några av hans elever kuggade anges det. Själv följde han i regel med sina gossar dit för att övervaka och njuta av deras framgångar. En gång hade han gett en elev ett så överdådigt beröm att lärarna i Örebro kom överens om att göra sig lustiga på Ernsts bekostnad genom matt ställa särskilt svåra frågor till denne elev. Ernst våndades men eleven klarade sig och Ernst triumferade. Den duktige eleven hette Johan Bratt och blev senare utrikesredaktör i Göteborgs Handelstidning.

Ernst hade svaga ögon och satt därför alltid i kyrkan med en uppspänd blårutig paraply. Han höll den bästa disciplin trots att skolgossarna alltid var förtrogna med de husliga angelägenheterna i rektorshemmet. En gång talade han om för eleverna att hans fru köpt en ny hatt. Den hade kostat hela 10 riksdaler. ”Vet ni vad jag gjorde med den?” frågade han. ”Jag lämnade tillbaks den.”  Stormande jubel i klassen. När hans dotter Evelina förlovade sig med veterinären Hülpers fick skolan ledigt för att stå i fönstren och titta på när fästfolket var ute och ”provgick” i staden.

Ernst avgick från rektorstjänsten 1884 och blev då mycket hyllad. Han flyttade till Skara där han avled 1904. Yngsta barnet var lärarinnan Ester Brandberg i Skara som avled där 1972. En sonson är Sten Brandberg, boende söder om Göteborg, en sondotter Eva Wiberg i Stockholm.

Slutligen kommer jag till Ernst Brandbergs brorson, nämligen Carl Fredrik Erik Brandberg, gemenligen benämnd CFE. Det var han som upprättade och utgav släktens stamtavla av år 1907. Han föddes 1847, son till kronolänsmannen Fredrik Brandberg i Västerlövsta och Enåker i Västmanland (1814 – 1856) och Sara Katarina Bomberg (1820 – 1909). Han hade två yngre systrar, Maria och Sofia. Den senare dog som fyraåring. Själv var CFE endast 9 år då han blev faderlös.

CFE:s livsöde formades tydligen av en slump. Han blev informator och sedan och kanske främst bibliotekarie i den adliga släkten Bonde. Hur detta gick till berättar Carl Bonde i memoarboken ”Jag berättar för Jan” följande:

”När jag fyllt sju år (=1879) blev jag satt i skola i Stockholm i Beskows förberedande men där stannade jag inte mer än ett år ty terminerna passade inte ihop med de långa lantvistelserna på höst och vår. I stället anställdes en informator att läsa med Nils och mig. (anm. Nils var den 2 år yngre brodern). Pappa skrev till en bekant i Uppsala att han vill ha en student som kunde läsa med hans pojkar. Han fick snart besked om att det fanns en mycket lämplig sådan, som hette Brandberg och var villig att åta sig platsen. Han var framstående matematiker och sångare. När Brandberg kom till Hörningsholm visade det sig vara en liten, ganska löjlig figur som inte hade något vidare framstående över sig. För att han skulle få briljera litet med sina färdigheter och känna sig hemma uppmanades han av mina föräldrar att sjunga men det vägrade han absolut. Vi trugade och trodde att han var blyg men ingenting hjälpte. Brandberg sjöng inte.

Många år efteråt fingo vi höra att den först utsedde Brandberg hade fått en bättre anställning och med anledning härav ställt till en fest för sina kamrater. Vid festen var också en kusin till honom närvarande, en gammal överliggare som legat i Uppsala i tio år utan någon tentamen. Under festen lopp kom Brandberg numro ett att tänka på platsen hos greve Bonde som han lovat åta sig. Efter åtskilliga punschhalvor kom han på den ljusa idén att skicka sin kusin överliggaren dit i stället. Ingen hade ju sett någon av herrarna så det var föga troligt att förväxlingen skulle upptäckas. Så kom Brandberg till familjen, var informator i flera år, blev sedan bibliotekarie och fick pension till döddagar.” Så långt Carl Bonde. 

Av Bondes bok kan också utläsa att pojkarna Bonde inte hade någon större faiblesse för sin informator. Läxorna skulle kunnas ordagrant, bättre än boken fanns inte ansåg Brandberg, som satte märke med tumnageln för varje läxa. Men man kan väl göra den reflektionen att CFE väl hade sina förtjänster, eljest hade han väl ej fått stanna i familjen på sätt som skedde. Han följde med familjens resor till godsen i Skåne och på andra håll. Under tre år hade han hand om skolhushåll i Örebro för de två pojkarna, som sattes i skola där efter föräldrarnas skilsmässa.

Det torde vara år 1880, då CFE var 33 år, som han kom till Bondes på Hörningsholm. Han var syssling till Theodor Brandberg, Olles pappa. Enligt det tal som Olle höll vid vårt första släktmöte var det just Theodor som fått platsen men drog sig ur på angivet sätt.

Men som sagt, CFE skötte sig nog. Han var bibliotekarie på Säfstaholm 1889 – 1899 och kom sedan till Trolleholm i Skåne där han stannade till 1905 då han återvände till Säfstaholm. Från Trolleholm utgav han 1905 en utförlig, ofta som bibliografisk handbok anlitad katalog över den rikhaltiga samlingen av svensk topografisk litteratur i Trolleholms bibliotek.

I det nämnda talet i Falun för 20 år sedan beskrev Olle hur CFE tedde sig vid ett besök i föräldrahemmet i Uppsala omkring år 1917, då Olle var i 15-årsåldern, Tunt stripigt hår, som dock vid 70 år täckte hjässan någorlunda, mycket rynkig panna, borstig tunn mustasch, gula tänder, liten till växten. Klädd i en kostym som tillhörde en sedan länge svunnen tids elegans: stärkt rundkrage, högknäppt väst, svart blank- och luggsliten redingot, men ändå på något sätt elegant. Stel mimik, ett pokeransikte, man såg honom sällan le eller skratta. Hellre suckade han över sitt ensamma liv, han levde ogift. Han var siratlig i sättet men verkade förgrämd på något sätt, han kanske väntat sig ett annat livsöde. Men, säger Olle, han hade en kompensation, han hette Brandberg. Det höll honom uppe.

CEF gick ur tiden i Västerås 1925. Han kanske kunde skrattas åt men släkten har all anledning hedra hans minne och hans insats för släkten, ty hans stamtavla och den forskning som låg bakom har bildat en ovärderlig grund för släktens sammanhållning och släktkänslan.

                                                                                       K. G. Brandberg