| Förstasidan | Släktträffar | Erik Perssons familjesida |

Om vår stamfader Erik Persson (Brandberg),
född 1606, död 1675, särskilt om hans levnad och verksamhet i Falun.

Föredrag hållet vid Brandbergska släktföreningens konstituerande
sammanträde den 24 september 1955
av
Elisabet Brandberg, Falun.

Det är inte alldeles korrekt att kalla Erik Persson, som slog sig ned i Falun för 314 år sedan, vår stamfar. Vi känner ju också till ett led tidigare, nämligen hans fader, bosatt i Hudiksvall. För enkelhetens skull ber jag emellertid att här få kalla honom stamfar med tillägget i Falun.

För att vi genast från början skall få en uppfattning om den historiska tid han levde och verkade under, ber jag få erinra om, att då han föddes, regerade Carl IX. Även Gustaf II Adolfs, drottning Kristinas och Carl X Gustafs regeringar inföll under hans livstid, och då vår stamfar dog hade Carl XI efter en lång förmyndarregering själv styrt riket i tre år. Krig var det nästan hela tiden, trettioåriga kriget, krig med Polen, Ryssland och Danmark.

Vid skildringen av Erik Perssons unga år får man hålla sig till anteckningarna i hans son Olof Brandbergs bibel. Denna klassiska inledning till Brandbergska släktkrönikan antar jag är känd av de flesta här närvarande. Där står bl.a att ”Erik Persson på Åsen föddes till wärlden år 1606 den 15 Maij uti Hälsingland och Hudwigswalds Stad, Fadren Peder Seffersson” (eller på vanlig svenska Per Sigfridsson),” Råd- och Handelsman därsammastädes, modern hustru Ingeborg Pedersdotter, hwilka låte denne sin Son wäl och kristeligen blifva upptucktad. År 1623” (han var då sjutton år gammal) ”blef han försänd till Gäfle Stad, och antogs der i tienst af Handelsmannen Olof Gammal, förestående dess handel och köpenskap i 7 år. År 1630 begaf han sig uti tjenst hos Handelsmannen Hinne Möller i 3 år, drifwandes hans handel både i Gefle och Lybeck. Sedan han således förskaffat sig ärfarenhet i handelswäsendet begynte han sin egen handel år 1634, då han för en borgare blef antagen i Hudikswald, idkande sin handel, så wäl å den orten som wid Stora Kopparberget några år, försökte ock sin handel på Lybeck år 1636”.

Året därpå, 1637, ”begaf han sig i äktenskap” med den då 19-åriga Malin Olofsdotter. Hennes far var prosten Olof Andreae i Bollnäs, modern hette Gjölin Jacobsdotter och farfadern var den förste lutherske kyrkoherden i Enånger, Andreas Beronis.

Oss intresserar det särskilt att Erik Persson idkade sin handel på Kopparberget. Redan på 1500-talet fick hudiksvallsbor rätt att handla i ”Siljansdalarne”, men de måste hålla sig på ”rätta torge- eller köpeplatser och kyrkvallar”; för Stora Kopparbergets vidkommande på Hälsingtorget, där kopparvågen är belägen. När hälsingarna kom med sina fullastade slädar på vinterföret till Thomasmässan före jul, en av landets stormarknader, var de ivrigt efterlängtade av faluborna. De hade nämligen bl.a med sig den livsviktiga salta strömmingen; i många hem serverades strömming varje dag. Vidare medförde de salt lax, korn och malt, smör, talg och ost, skinn och vilt, lin och grövre vävnader. I en vers från den här tiden står det:

”Når som nån Främmande for hit mä nå tä salu,
Full fäck-än slå up bo, å stå på torå wä Falu;
Män will nån bjua täll at mångla öfwer häfwa
Så wor dåm alla samt napp sådan en i kräfwa”.
Det är roligt att tänka sig, att Erik Persson rört sig i det färgrika vimlet på Hälsingtorget och haft salustånd där.

I Hudiksvall, som hastigt hade utvecklats till en av de främsta handelsplatserna vid Bottenhavets kust, blev det vid denna tid försämrade villkor för handeln. Den hämmades faktiskt för långliga tider av det s.k Bottniska handelstvånget, som trädde i kraft 1636, samma år Erik Persson började sin handel med Lybeck. Köpmännen i Hudiksvall och i de andra norrländska städerna blev nu förbjudna att handla med utlandet, ja, deras fartyg fick inte gå längre söderut än till Stockholm och Åbo, och de utländska båtarna hejdades i Stockholm för att gynna handeln där.
I Falun däremot underlättades köpenskapen på många sätt och gruvan hade alltid lockat duktigt folk till sig från alla håll och kanter. Man kan tänka sig, att det kunde ha känts frestande för Erik Persson att slå sig ned där. Han kände ju också till orten från sina färder dit.

Redan samma år som staden grundades, 1641, flyttade Erik till Falun med sin familj. Borgare och handelsman blev han här den 30 juli 1641. Tydligen var han en både ansedd och förmögen man redan då han anlände hit. Han köpte andelar i gruvan, s.k fjärdeparter, bergfrälsegård i Morbygden, en halv mil utanför Falun, och började ganska snart bryta malm och framställa råkoppar i egen hytta. När den nygrundade stadens första tolv rådmän skulle tillsättas, blev han en av de sex nyvalda. Sex stod kvar sedan tidigare stadsliknande styrelse. En av dessa hette Hans Eriksson från Gävle. Denne och Erik Persson bodde grannar på Åsen och var goda vänner. Barnen kallade sig Brander och Brandberg. En son, Erik Brander, gifte sig sedermera med Erik Perssons dotter Brita Brandberg, och på så sätt blev de också släkt. Båda var köpmännens representanter och kvarstod som rådmän ända till sin död. Båda var också kopparhandlare av första ordningen och deras köpmanstyp präglades av solid självständighet, säger Hildebrand i Falu stads historia. Båda fick jämte borgmästaren hand om utfärdandet av byggnadstillstånd enligt den nya stadsplanen. Alla hus skulle byggas inom stadens vall och hägnad, ”det skulle av bondbyn göras en manerlig stad”. Hus som låg en halv mil utom Falun fick stå kvar, också gruvfolkets små stugor och trettio år gamla bergsmansgårdar. Alla andra måste flyttas in till staden ”vid äventyr att deras hus omkullrivas”. ”Gaturnes justerande och stadens reformation ----har fallit folket något svårt och främmande”, skriver landshövdingen till Axel Oxenstierna.

Eftersom ”de förmögnaste, och de som på det prydeligaste och ansenligaste wille bygga”, skulle erhålla tomter vid de ”principalaste” gatorna, kan vi tänka oss ett par prydliga, knuttimrade hus resta bredvid varandra på Åsen, den förnämsta stadsdelen; kanske rent av två våningar, fast en våning var det vanliga i Falun, taken täckta av näver, med trästänger hängande ner från hopsättningen vid takåsen. Av ”roströkens ymnoghet” blev de väl så småningom ”likasom med tjära besprängde”. Roströken förvånade alla dåtida resande, och en skrev att ”understundom kan folket på gatan ränna huvuden tillsammans, intet seendes, vem dem möter ljusa dagen”.

Falun räknades 1642 som den 12te i ordningen av Sveriges städer, som denna tid sällan hade mer än 5- eller 6000 innevånare. Den stod i samma klass som Norrköping, Göteborg eller Åbo, men var större än Västerås och Örebro. Efter tidens svenska förhållande var den en stor stad. I denna miljö levde och verkade vår stamfar. Om honom som bergsman och kopparhandlare finns en hel del att berätta.

I gruvartiklarna står: ” Sedan malmen är utur gruvebodarna avförd till hyttor eller kallroster, så är hon vorden en köpmansvara”. När råkopparn från hyttorna var färdig, fördes den av bergsmännen till kopparvågen, där den skulle vägas. Den kallades då ofri koppar. Efter vägningen drogs först kronans avrad bort, viss för varje fjärdepart. Därefter togs en fjärdedel av den återstående kopparn i tull till kronan. Andra avdrag var avgifter till staden,kyrkan, fattigvården m.m. Vad som därefter återstod var bergsmannens egen koppar, den fria kopparn, som skrevs upp i vågboken. Vanligtvis fick han ett kvitto eller en s.k ”avestasedel” på den mängd koppar han hade till godo och som han kunde sälja eller behålla efter behag. (Avestasedlarna var förresten Sveriges första försök till sedlar).

Erik Persson hörde till de verkligt stora kopparhandlarna i Falun. Hans egen årsproduktion uppgick t.ex 1650 till 40 skeppund fri koppar = 6800 kg, vilket tillsammans med hans inköpta avestasedlar blev 606 skeppund = 103 ton fri koppar. Hans lägsta årssiffra, år 1670, var dock nära 40 ton. Efter vägningen fördes råkopparn till ett gemensamt varuhus i avvaktan på transport till Avesta, däe den skulle ytterligare förädlas och bli s.k ”gårkoppar”. Transporten skedde sommartid över Runn med skutor. Det fanns 37 skutor, och 9 småskutor, s.k ”skutungar”. Vintertid kördes den över Runns is, och den lastades av vid Strand i Vika för vidare frakt på landsväg till Avesta, eller vid Enbacka i Gustavs, om den skulle till Västerås, skutledes till Stockholm och därifrån till Amsterdam och den stora marknaden.

En storköpman i Falun kunde också få s.k ”inneliggande” sedlar i kopparvågen och samla en större mängd koppar till en stor affär. (Kopparvågen tjänstgjorde då som en slags girobank med koppar i st.f. pengar). Avestasedlarna var sedan lättvindiga att skicka till köparna i brev och dessa kunde sedan avhämta sin inköpta gårkoppar i Avesta. Posten gick från Falun lördagar och var redan på tisdagen i Stockholm. Avgick därifrån onsdagar och lördag morgon kunde säljaren ha sitt svarsbrev och samma dag fortsätta sina skriverier med de stora kopparköparna i Stockholm. Faluborna var förbjudna att sälja på utlandet, men som mellanhänder fick de sälja till s.k sjöstadsborgare och direkt till ägarna av mässingsbruken. De verkligt stora kopparaffärerna gjordes upp på Hedemora marknad vid Pålsmässan, kopparhandelns klassiska marknad, dit de stora kopparuppköparna reste och fick träffa faluköpmännen.

Hur fick nu Erik Persson alla sina avestasedlar? Jo, han hade ju också handelsbod och handlade med diverse varor, som t.ex salt, strömming, spannmål, bergenstorsk och lax, vin, öl, kryddor, diverse tygsorter – finare och grövre, samt tobak. Bergsmännen köpte vanligtvis på löpande räkning. Erik Persson hörde nämligen till de 15 till 20 köpmän i Falun, som kunde ”driva sitt bruk med eget försträck” och han tog sedan betalt i koppar. Han köpte också stora kopparpartier direkt av bergsmännen. Karsten Jonsson på Elsborg t.ex producerade ett år 66 skeppund koppar och sålde därav 36 till Erik Persson. År för år sålde vanligen en och samma bergsman till sin köpman. Om en bergsman inte betalade sin skuld, kunde köpmannen begära arrest på hans koppar i kopparvågen. En gång lade Erik Persson beslag på kopparposter, som var erbjudna själva landshövdingen.

Bland dem som köpte koppar av Erik Persson kan nämnas bröderna Jakob och Abraham Momma-Reenstierna i Stockholm. De intog från slutet av1640-talet en central ställning i svenskt affärsliv. !649 började Mommorna köpa koppar av Erik Persson. Jakob hade mässingsbruk i Norrköping och en tredje bror, Willum, hade ett i Nyköping. Ett år sålde Erik Persson inte mindre än 214 skeppund till Mommorna, cirka 46 ton. Själv mottog han ibland stora spannmålspartier som betalning, men mestadels fick han betalt i silverpengar. Av brev som finns i Momma-Reenstiernas arkiv i Riksarkivet framgår, att de även träffade varandra personligen. På återväg från ett besök i rådmannen Erik Perssons gård på landet har släden vält och Jakob skadat en hand, berättar Jakob Momma i brev till brodern Abraham, (25/1 1657). En annan gång, (sommaren 1656), klagar Abraham över att han måste ta in hos gästgivaren, eftersom Erik Persson var bortrest, och i Stockholm återgäldades gästfri-heten , då Erik Persson tog in hos Jakob Momma (25/7 1666).

Vår stamfar hörde till de ytterst få faluköpmän, som sålde tidkoppar, d.v.s gav anstånd med betalningen en tid. I februari ett år (1676 t.ex), sålde han 100 skeppund = 17 ton, till Henrik Schwan; betalningen fick ske så småningom, det sista vid Pålsmässan nära jul, tio månader senare. En mindre del skulle dessförinnan utgå i den för en faluborgare mera ovanliga formen av en växel på Amsterdam, där sonen Peter Brandberg vistades på en utlandsresa. Henrik Schwan klagade emellertid för Jakob Momma över den alltför höga ränta han måste betala för anståndet.

En annan var Claude Roquette Hägerstierna, en gång drottning Kristinas hovskräddare, som blev en framstående stockholmsköpman och som också hade ledningen av Gusums mässingsbruk i Östergöt-land. Affärerna förmedlades av Erik Brander, han som var gift med Brita Brandberg, och i dem deltog också Erik Branders far och svärfar. ”Därmed företrädde han det främsta och mest solida skiktet inom Falu handlande borgerskap”, säger Hildebrand. I ett brev (sept. 1663) uttrycker Hägerstierna sin uppskattning av ”gott och vist folk, såsom jag ock förstått mon herre, såväl som ock hans fader och älskelige käre svärfar vara skulle”. En gång sände Hägerstierna de tre medlemmarna i familjegruppen varsin halv åm spanskt vin i marknadsgåva vid Mårsmäss (1664). Det blev ungefär 75 liter per man.

Den totala mängd koppar Hägerstierna fick genom Erik Branders förmedling under sex års tid (1663-1669), var inte mindre än 1106 skeppund ofri koppar, =188 ton. Sammanlagt betalade han 190.000 daler kopparmynt, 65.000 betalades i silvermynt av olika slag, mest riksdaler specie, det övriga genom växlar eller bankattester och banksedlar. Det var någonting nytt. Det var en privatbank, Palmstruchska banken, som förmedlade dessa. Riksbanken kom inte igång förrän senare – på 1690-talet.

I början av november 1668 lastade Hägerstierna i Stockholm på en skuta till Västerås, dels en halv åm vin, dels 2.500 riksdaler specie, pengarna inpackade i en fjärding kringvevad med mattor och märkt EHB, = Erik Hansson Brander. Sändningen kom på villovägar och en månad senare låg fjärdingen och vintunnan i en källare i Strängnäs i stället för i Västerås och väntade på slädtransport. De ankom till Falun 2 mars följande år, efter fyra månaders frakt.

Eftersom Falun ingen egen bank hade, var köpmännens insats på sätt och vis unik under denna tid. Längre fram i tiden flyttades alltmer över från faluköpmännen till Bergslagen. Erik Perssons ställning var orubbad under hela hans livstid.

En affär av delvis annan typ fick Erik Persson vara med om ganska snart efter sin ankomst till Falun. Det gällde Bergslagens köp av Avesta bruk, ett av Sveriges största industriföretag under stormaktstiden. 18.000 riksdaler var priset och regeringen bekräftade köpet den 26 oktober 1641. Be-talningen skulle erläggas i pengar eller koppar redan till nyåret. Staden eller Bergslagen hade inga pengar tillgängliga. Det bestämdes då att bergsmännen skulle satsa ett halvt skeppund koppar per fjärdepart. Det fanns 1.200 fjärdeparter och det blev då 600 skeppund koppar, som skulle säljas för 30 riksdaler per skeppund, = 18.000 riksdaler. Till årets slut gick det inte att få detta ordnat. Då begärde man hjälp av personer, som hade möjlighet att ge förskott och fick uppskov med betalningen till 25 februari följande år. Den största affären ordnades med hjälp av Louis de Geer, som åtog sig att till den utsatta tiden betala 13.800 riksdaler, för vilket han sedan ville ha 300 skeppund gårkoppar, som skulle levereras i Västerås. Affären kunde genomföras. Allt eftersom invägningen av fjärdepartskoppar pågick, blev bergsmännen själva ägare till Avesta bruk. De skulle sedan lösas ut av Bergslagen. Fyra år senare fanns 40 enskilda ägare till bruket, men två tredjedelar av samtliga parter hade samlats hos åtta stycken rika personer, tre i Avesta och fem i Falun, bland dem Erik Persson. Inte förrän till nyåret 1667, efter 25 år, avvecklades affären för dessa åtta. Det hade för dem varit en fin affär.

Nära förbunden med koppartillverkningen var vedhandeln. Gruvan slukade under ett års tid omkring 50.000 stavrum timmer och ved när produktionen stod som högst, det blev efter nutida mått 80-90.000 kbm. Skogarna i någorlunda närhet av Falun var i det närmaste utödda. Man hade tidigare vänt sig åt Västerdalarna så långt upp som till Malung, och bildat ett kompani för utnyttjande av de väldiga orörda skogarna utmed Västerdalälven. Österdalälvens skogsområden var redan tidigare anlitade, fast det svåraste hindret med dåvarande resurser var flottningen över Siljan. Bergmästare Lybecker, en före-tagsam man, förenade hela Dalarnes skogar i ett enda Vedkompani och blev själv dess förste direktör. Kompaniet skulle bestå av 24 parter. Erik Persson ägde en halv part. Delägarna var missnöjda med Lybeckers sätt att sköta ekonomin och redan året efter stiftandet av Vedkompaniet ersattes Lybecker av Erik Persson. Denne skötte uppdraget i fem år. Utdelningen var under hans tid 15-20 %, den utdelades i form av ved. Vid hans avgång 1667 står det i protokollet, att det var ett allmänt lovprisande av honom.

Ännu viktigare än veden var träkolen. Inte mindre än 150.000 stigar kol behövde bergsmännen under 1650-talet för att framställa sin råkoppar. Det var ofta mycket dividerande om priset. För att förhindra s.k oköp på kol bestämdes det vid ett tillfälle att den bergsman, som betalade för mycket, skulle mista sitt bergfrälse, men böter kunde också tänkas. Staden, kyrkan och angivaren skulle dela bötessumman. Fem personer blev anmälda, däribland ”en av de främsta i ortens affärsliv, rådmannen Erik Persson”. Då rann hälsingehumöret på honom, han blev arg och reste huvudstupa (1 okt 1654) till Stockholm för att klaga över sin behandling. Bergmästare Lybecker skriver, att ”jag menar, fast karlen reser grymmer hädan, att han i vägen låter något av modet falla, förrän som han hinner fram”. Det låga kolpriset var ju till förmån för bergsmännen och således också för honom själv. Bergfrälset behövde han emellertid inte mista.

Det var nära att vår stamfar blivit vald till borgmästare i Falun. Staden ville välja en av sina egna. ”En del av borgmästare och råd svarade och uttryckte sitt bifall” säger protokoller (1662), men regeringen tillsatte sin egen representant till denna syssla med förbigående av stadens önskningar.

Som senior i Gruvrätten var Erik Persson i Bergslagens tjänst, den förste av nio generationer Brand-bergare, som tjänat Bergslaget ända in i vår tid. Han var även en av de tolv, som hade i uppdrag att försvara Bergslagens signet. Man kan kanske också misstänka, att vår stamfar var med i spelet, då det gällde tobakshandeln. Den leddes 1668 av Erik Brander och elva andra borgare. Med tanke på förut omnämnt samarbete tog han antagligen sin svärfar med i kretsen. Det gick åt mellan 7000 och 8000 skålpund tobak om året i Falun. En falubo skrev om detta bruk att ” det knasterska rökverket, som mig förärats, är nu oppgånget i rök, och gjort en synnerlig verkan”.

Når Erik Persson var 67 år gammal (1673) erbjöds åt honom och en annan faluborgare gästgivarsysslan, men de ursäktade sig med att de var ”åldriga män och hade nog att beställa med sitt eget”. Ungefär vid samma tid (1672) klagade han och två andra köpmän, att uppsalaborgare trängt undan dem från handeln de ”uti trettio år” haft med universitetet. Det gällde inköp av spannmål.

Jag har tidigare berättat om stadens nydaning. Vid Stora Torget, som då var nyplanerat, pågick denna tid byggandet av både kyrkan och rådhuset. Magistraten kunde flytta in i rådhusets nedre våning under rådmannen Erik Perssons senare år; färdigt blev det inte under hans tid. Däremot blev kyrkan färdigbyggd och invigdes första advent 1655, alltså för 300 år sedan i år. Grunden lades 1642. Sju år senare (1649) blev vår stamfar kyrkovärd i Kristine kyrka, han stod kvar i denna syssla i 15 år och var således med på en stor del av byggnadstiden. Sitt intresse för denna befattning visade han på flera sätt. Han skänkte hela bänkinredningen i kyrkan. Den kostade 7000 daler kopparmynt. Vid kyrkans restaurering 1905 placerades bänkskärmar och dörrar som panel runt kyrkan och blåmålades. Om kyrkans fönster skriver Hammarström, att ” desse Fönster blefwo til större delen förärade til Kyrkan af vissa välmående Familier – ibland Hwilka somliga” – däribland uppräknas ”Råd- och Handelsmannen Eric Pedersson – låtit inbränna sina namn uti sjäfva fönster-glasen”. De är för länge sedan ersatta av nya. År 1656, året efter invigningen, förärade han kyrkan en vinkanna. Den är av silver, cylindrisk, med graverade, drivna och ciselerade ornament, invändigt helt förgylld, utvändigt delvis. Troligen är kannan ett arbete från början av 1600-talet. Den väger nära 1 kg.

Brandbergarnas stamfar slutade sin skiftesrika levnad den 14 oktober 1675, 69 år och 5 månader gammal, och begrovs 31 oktober i sin egen grav i Kristine kyrka, medan det ringdes i båda kyrkornas klockor. Malin, ”den högst bedrövade änkan”, överlevde sin man i 29 år. Hon dog 30 juli 1704 på Morbygden, 86 år och 2 månader gammal.

De hade haft nio barn, av vilka en son Olof dog vid späd ålder. Sex överlevde sin far. Föräldrarna hade givit barnen en vårdad uppfostran. Efter skolgång i Falun och Västerås inskrevs Peter Brandberg, den äldste sonen, vid Uppsala universitet, 14 år gammal, på samma gång (1658) som de yngre bröderna Jakob och Erik. Också de små piltarna Olof och Anders skickades till universitetet, liksom de äldre åtföljda av en praeceptor. Utländska resor ingick i den fortsatta utbildningen, åtminstone för Peter, Erik och Anders. Vid faderns död var Peter legationssekreterare vid svenska am-bassaden till Polen, Jakob var död, Erik nyutnämnd bokhållare vid Vedkompaniet, Olof en 21-årig han-delsman i Falun, Anders, den yngste, var endast 15 år. Av döttrarna dog en samma år som fadern och en annan två år därefter. !704 då deras mor dog, levde endast Brita och Olof.

Erik var den av alla dessa nio barn, som skulle komma att föra namnet Brandberg vidare till våra dagar. Men det är en annan historia.