Med hjälp av gamla brev har jag en del att berätta om fem bröder Brandberg nämligen Petter, Jacob, Olof och Anders. Det är namnen på de fem yngsta barnen i en syskonkrets på nio stycken, barnen till våra stamföräldrar.

Det rör sig alltså om 1600-talet och är i viss mån en fortsättning på det föredrag som hölls för 25 år sedan, då vår släktförening bildades.

Jag ska försöka berätta om dessa bröders studier och vad det sedan blev av dem. Men först vill jag tala om hur jag fått stoff till en skildring från så avlägsna tider.

I Falun finns en gammal räkenskapsbok som tillhört en köpman i Stockholm som hette Norten. Vår stamfar Erik Persson var kund hos honom. – Boken hade hamnat hos länsstyrelsen i Falun. Hur den kommit dit är inte lätt att räkna ur. Den upptäcktes emellertid när länsstyrelsens arkiv skulle flyttas till nya lokaler och eftersom namnet Brandberg stod skrivet på många ställen i boken erbjöds den åt min äldste bror Gunnar och han tog förstås tacksamt emot den.

Det hade funnits ganska många oskrivna blad bland räkenskaperna och på dessa hade någon troligen på 1700-takets första hälft kopierat delar av Erik Perssons arkiv från 1600-talet. Det var personliga brev till honom, affärsbrev, domstolshandlingar, bjudningsbrev till dop, bröllop och begravningar och mycket annat.

Hildebrand, som skrivit Falu stads historia fram till 1687 och använt sig av en del uppgifter i boken, ansåg det vara delar av en privatpersons arkiv, något så unikt att det troligen är det enda som på detta egendomliga sätt blivit bevarat i Falun. -  Roströken gjorde papper brunt och skört och med tanke på detta kan man förstå att någon velat rädda dessa handlingar från 1600-talet genom att skriva av dem på bra papper, skyddat mellan pärmarna på en bok. – Orginalhandlingen finns inte kvar.

Hildebrand kallar den gamla boken ett litet ”Diplomatarium Brandbergianum”

Bror Gunnar frågade mig en gång om han och jag skull slå oss ihop och släktforska när vi båda blivit pensionerade. Det tyckte jag lät trevligt, men Gunnar uppnådde aldrig pensionsåldern. Han dog 1951. Hans tanke lever emellertid vidare.

Min syster Eva och jag anmälde oss till en kurs i släktforskning och blev båda mycket intresserade av detta ämne. Jag startade forskningen med att låna hem den gamla boken som Gunnar deponerat i Bergslagets arkiv och började försöka tyda 1700-talets skrivstil och stavning. Det var inte det lättaste, men det gick.

När en handling var avskriven med min stil fick Eva i sin tur tyda den och maskinskrev den ark efter ark. Ur denna samling har jag valt ut tolv brev, skrivna mellan 1663 och 1668. Dessutom har jag två sköldebrev som Rudolf skickat avskrifter av. De är f rån åren 1684 och 1690.

Det verkar som om alla syskonen Brandberg, också flickorna, lärde sig läsa, skriva och räkna för en lärare i sitt eget hem. Sedan sändes skolepiltarna för vidare utbildning till Västerås och därifrån till Uppsala där de skrevs in i Akademien. Det lilla skolhushållet sköttes av en s. k. preceptor, som hade hand om pengar, skötte kosthushållet och hjälpte barnen med studierna. 1658 skrevs de tre äldsta pojkarna Brandberg in i Uppsala Akademi. Petter 14 år, Jacob 12  år och Erik omkring 8 år.

Jag skall nu läsa upp ett brev från Erik när han var omkring 13 år. Det är skrivet för mer är 300 år sedan. Jag kan förankra det i vår tid genom att utgå från en liten gosse som bor i Falun och heter Petter Brandberg, 4 år gammal, Göran och Elisabets son. Brevet är skrivet av hans farfars farfars farfars farfars farfar som skriver till sin far:

”Högt ärade käre fader Salutem.

Mig är icke ringa orsak lämnat att glädjas i det jag av k. faders skrivelse mig igår av Pål Andersson inhändigat förnimmer kära föräldrarna väl må och högeligen k. föräldrarna betacka för många och faderliga välgärningar och stora bekymmer k. föräldrarna dragit hava om mitt och min k. broder allt ifrån barndomen, i synnerhet för sista penningars överskickande neml. 10 RD in specie och såsom vi däremot intet annat kunna  k. föräldrarna giva och de icke heller annat av oss fordra än sonlig lydnad skola vi oss alltid ombeflita därmed dem tillhanda gå, Gud för ögonen alltid hava och dygden flitigt eftersträva att k. föräldrarna med tiden kunna av oss hugnad och glädje hava. –Matsäckarna äro ännu intet framkomna.-

Vad tumultet sist hände anbelangar är detta för k. fader berättat att fem äro relegerade av vilka Hans Colvin är en vilken är relegerad uti 3 år. Den andre är Samuel Verelius och den tredjes namn är Lundel vilket jag menar h. k. fader var okunnige, den fjärde är Daniel Plantin vilken moster väl känner och den femte är Petrus Pagander, kyrkoherdens uti Moo vilka bägge äro alldeles relegerade. Fyra sitta ännu på Slottet ibland vilka fyra Bergman är, hr Christoffers son i Scedvi, Mårten Schilling och Domius Nerbelius, lagmans son i Närby i Helsingland. Där är den förutnämndes bror nämligen Verelius, en östgöte huru med dem bliver är ännu ovisst .Det låter sig förljuda att de skula caputeras. Deras brott är ringa emot det straff som dem är övergått. Eljest ock är hitkomne soldater en stor hop med brinnande luntor och icke kulor utan något litet krut att skryta med, vilka nu går var natt vakt.

H.K, fader ville till ett beslut hälsa H. k. moder med broder Andreas samt svåger Erick Hansson vilka samtliga preceptor ock på det tjänsteligaste hälsa, härmed eder Gudi befallandes uti Guds nådiga beskydd och protection.

E.L.S.A.I: döden

Erich Erichsson Brandberg

Omkring 1663

Det finns ett enda brev från Erik Persson som skriver det till Professor Jordan Edenius, teologie doktor i Upsala, antagligen avskrift av ett koncept. Det kan ju vara av ett visst

 intresse att få lära hur han formulerar ett brev från 1663.

”Övervyrdige och höglärde H:e Doctor högt ärade tillförlåtelige Gode vän och Gynnare.

Näst min flitvänliga hälsan samt välmågos av Gudi trogen lyckönskan, betackar jag H. Doctoren för allt gott bevist, det jag på vederbörligt sätt finnes redobogen att avtjäna den stund jag lever. Är hos H. Doctoren min flitvänliga begäran att emedan min Petrus, som nu vistas vid eder Academia, är emot förmodan övergiven av sin för detta  preceptor förmedelst en Vocation han haver fått ifrån Academian och jag befruktar honom ännu uti sina studier ej  vara så fast funderad att han dem allen väl kan fortsätta. Herr Doctoren behagade då bevis mig den stora vänskapen och höga affectionen och antaga bemälde son under sin inspektion att han finge ett fritt tillträde hos H:r Doctoren till att Consultera honom om sina studiers dirigerande. H:r Doctoren ville icke förtänka mig att jag honom så dristeligen härom anmodar. Jag är därtill bevekter både av H:r Doctorens högstpriseliga namn och rykte som ock av det behag som jag förnimmer min son hava fattat till H:r Doctoren helst emedan han säger sig hel och hållen vara sinnad att fortfara uti Studio Theologiae därtill Gud Allsmäktig honom mildeligen sin välsignelse vill förläna. Ser jag alltså ingen annan råd härutinnan än anhålla hos H:r Doctoren han ville obesvarat på sig taga detta bekymret om min sons välfärd att hans ungdoms tid icke onyttigt använd bliver. Ty nu äro farliga tider i synnerhet för sådane unga personer vilka lätteligen av denna förargeliga världen kunna bli förförda. Jag haver till H:r Doctoren den goda tillförsikten han denna min förtrogne begäran ej utslår utan låter den finna rum. Jag lovar mig sådan hög affection på allt görligt sätt gärna vilja avtjäna och förskylla. Befaller H:r Doctoren med allt vad honom kärt är under Guds mildrika protection.   

Flitvänligast

Fahlun d 21 Feb.                  H:r Doctorens

A:o 1663                             tjenstwillige Altidh

                                            E. Persson

Följande år skriver Professor Edenius till Erik Persson och kallar honom Äreborne och välaktad H. Rådman tillförlåtelige vän.

Mest betackar jag på det flittjänsligaste så för allt annat gott bevist, såsom erkannerligen för den ansenliga föräring den E. W:d mig genom sin K. son tillskickade, vilken jag tillika med det övriga tacknämnligen ihågkomma vill och städse söka på tillbörligt vis att avtjäna.  ----

Det är nu tal om Petters resa till främmande länder s. k. peregrination. Edenius säger:

”då tänker man först på Tyskland men där är ett farligt tillstånd för krigets och pestilientiens skull” Man  bör inte hasta. Men nog har Petter både förstånd och stadighet och kan kanske få sällskap med någon stallbroder. – ”Eftersom föräldrarna äro i det önskeliga välståndet att kunna honom nödiga medel till en sådan resa förskjuta” tycker Edenius han bör få försöka. Det är bäst att börja en sådan resa i Juni eller Juli för att i god tid kunna komma fram till den ort som väljes för hans studier. Året därpå, 1665, är allt klart för avresa. Den ska börja 14 dagar efter Pingst och universitetet i Jena är första målet. Petter skriver hem 10 maj från Uppsala och talar om att han valt en ny preceptor åt Erik, som är villig att resa med Erik till Falun och dessutom ta med sig en dicipel från Hudiksvall, en frände, som Petter hjälpt med studierna. Hans anhöriga kan betala för honom. Precepten heter Olaus Bromelius, en from, snäll, skicklig och aktsam person. -

Uträkningen är den att preceptor ska läsa också med Olle som nu är 11 år och att alla tre på hösten ska resa till Uppsala och vara färdiga för tentamen där.

Den 27 nov. 1665 skriver Olaus Bromelius från Uppsala. Han tackar för pengarna som kommit honom tillhanda, 129 daler, nämligen 59 daler i plåtar och 70 riksdaler in specie. Han undrar om de ska användas för diskhållet eller om räntmästaren också skall betalas av dess medel. – Om det går något bud till Uppsala ber han att få medsänt något fläsk, eftersom vi inte köpt något sedan vi hit kommo, ost behövs också snart emedan tämligen går åt till frukost om morgonen till barnen. Han berättar vidare att av matsäckarna från Stockholm har hälften kommit fram så när som löken, pepparn, ingefäran, russin, saffran och muskotblomma, vilket belöper till 5 daler och 16 öre. – Sedan säger han att brevet innelagde är något stort av orsak att det intet lättare kan bliva efter Ericus Olaus, jag Nerbelius som fått brev från Petrus hava skrivit var sitt.

Preceptor ber k. Fader detta excusera och intet tvivla på hans flit att med Guds hjälp lära sina disciplar.

Brevet slutar med hälsningar till k. Fader och hela omvårdnaden.

H K F T B W

Olaus Bromelius

Nu måste man väl fråga sig vad det blivit av Jacob som tolv år gammal inte skrevs in i Akademien. Han nämns inte i breven. – Jo, han blev köpman i Stockholm – 1672 gifte han sig med Sara Kinnimundt, dotter till en skotsk adelsman som 1638 flyttat till Sverige. Hennes mor var dotter till en köpman Nyman i Falun. När Sara och Jacob gifte sig var hennes föräldrar döda, men hon hade en bror, naturaliserad svensk adelsman, assessor i Bergscollegium och Bergsråd. – Jacob dog 1674, 28 år gammal och Sara dog före honom. Han ärvde hennes andel i Norns bruk, en och en halv mil från Hedemora, ett Järnbruk, och löste ut övriga arvingar. Det är vad jag vet om Jacob, Han dog ett år före sin far som dog 1675.

Nästa brev från Uppsala är daterat den 21 maj 1667 och skrivet av professor Martinius Brunnerus, som tydligen undervisade i latin. Han tackar också för rikliga gåvor som kommit honom till del. Han har ingenting annat än gott att säga om piltarna, både i deras leverne och i studierna. Han skriver:

”Eriks information kan fuller väl lättare avgå, men med Olaus vill vara mera idgesamt och tålamod att han må av det latinska språket så mycket fatta kunna, som honom i åtskilliga händelser mycket gagneligt promoverligat vara kan, till vad stånd som Gud honom ärnar”.

Professorn säger också att så länge det går väl skriver han sällan. Slår olyckan till (Gudi det målet avvände) då plägar han oftare skriva och giva tillkänna hur det står.

Om Olof hade svårt för latin så hade han så mycket större anlag för affärer. Han gjorde ingen utrikes resa men vid 19 års ålder var han välbeställd handelsman i Falun. Brukande bergsman blev han också och ägde Mellanhyttan. Så småningom blev han direktör för det nybildade vedkontoret som efterträtt vedkompaniet. Det förefaller som om han efterträtt sin far i många av dennes befattningar.

1677 gifte han sig med Katharina Kock, dotter till borgmästaren i Falun, Henric Kock och hans hustru Ruuth från Viborg. Olof och Katharina fick tolv barn. När Olov lagt sig till med Ornäs stora egendom 1685 flyttade hela familjen dit. En son och en dotter dog på Lännemossa utanför Falun och ytterligare två små barn dog på Ornäs, men åtta barn nådde vuxen ålder. Fyra söner drog ut i krig som Carl XII: s karoliner alltså. Erik, som blev auditör i Pommern och dog i Stettin 28 år gammal. Henrik, krigskommissarie i Polen, fången vid Poltava, i 13 år fånge i Ryssland och Sibirien. Vid hemkomsten tjänstgjorde han som kamrerare i Bergscollegium i Stockholm, dog ogift vid 56 års ålder.

Den tredje var Olof, 20 år, som begav sig t till svenska armén i Polen, blev auditör vid adelsfanan och dog i Zaterzewo, begravd i Eriksbad vid Pommerska gränsen, 21 år.

Nils, löjtnant vid Hjelmeus dragoner, dog 1709 i slaget vid Poltava, 23 år gammal.

Av de återstående fyra barnen dog Carl som var yngre än Jacob och var kammarskrivare, ogift, 29 år. Två döttrar gifte sig, den ena i Värmland med bergmäster Bark, den andra i Stockholm med Borgmästaren Mickelsson Strömberg. Den ende återstående sonen var Jacob, som gifte sig och fick sex barn, fem döttrar och en son som dog i en ålder av 1 år och fyra månader. Här tog denna gren av Brandbergska namnet slut.

Olof hade haft sju söner och fick ingen sonson som nådde vuxen ålder, men inga medlemmar av vår släkt har fått sina namn så ofta nämnda som Olof och Jacob vid alla visningar av Ornässtugan. Hundratusentals gånger skulle man gissa.

Men nu återvänder vi till Uppsala. En ny preceptor har hand om kosthållet. Han heter O. L. Lindelius och har skrivit tre brev under åren 1667 -1668. I det första från 27 mars talar han om att Professor Brunnerus väntas när som helst. Han skall hålla examen med piltarna.

I det andra brevet talar han bland annat om att han ”förtingat en kviga och penningar på handen givit, vilken vi få inom 14 dagar härefter, när vi skola begynna hålla kost”.

Han talar om att ”fiskare från Åland här tillhullit vilket för oss mycket nyttigt varit efter här så slem foderturnips (rovor) erhållits”. Han ville ”ännu intet köpa fiskvaror. Man bör först äta upp det som ligger i laken så det intet härsknar och skämmes och dröja litet med uppköpet. Strömming halv tunna kostar 16 daler, 1 skålpund lax 6 daler, insalta, sik och gädda 5 daler för 1 skålpund. ”Detta är som jag denna gången vil hava k. fader förstandigat”

Den 19 februari 1668 tackar han för varor som de ska få från Falun, men ännu inte fått. Då det kommer ”skall jag dem emottaga och därmed i bästa måttan laga att icke något skall bortskämt bliva eller onödigt förtäras och överflödigt användas”.

Han slutar brevet med att befalla alla under Guds mäktiga beskydd och förbliver Högtärade käre Faders tiensvillige O. Ö. Lindelius.

Den 5 maj 1668 skriver Erik ett brev från Uppsala. Han är nu 18 år.

”Högtärade K. Fader Salutem.

Emedan jag på en lång tid icke haver H. K: fader tillskrivit, ej heller haft något skrivvärdigt, vill jag nu emedan lägenhet gives och Sonliga skyldighet och K. faders vilja så kräver, med några ords advicerande K. fader kunnigt göra att vi alla samtliga Gudi lov väl må. Vi äro ock mycket glada över K. föräldrarna goda tillstånd och välmåga. Gud låte sådana tidenden alltid höras och spörjas. Av Högt:de K. faders brev som vi idag åtta dagar sedan bekommit hava vi förnummit K. föräldrarnas vilja och beslut om vår resa att vi skolom begiva oss på hemresa sist uti Maj månad, vilket vi ock skola efterfölja, länder ock min Sonliga begäran till Hög:de K. fader att preceptor kunde få köpa mig en hatt uti Stockholm, när han dit reser, ty min hatt är nu rätt elak, eljest ock vet jag väl att vid Falun finns ingen, om där en funnes är han mycket dyrare än i Stockholm som K. fader vet bäster själv. Om nu så är att min begäran finner rum hos K. fader jag H. K. faders goda svar här uppå med nästa post avvaktar att jag kan därom skriva preceptor till eller ock om K. fader själv ville honom därom Signitecera.  Till ett slut beder jag K. fader ville hälsa på våra vägnar K. moder, moster, faster, S. bror och alle sammans. P. låter ock mycket hälsa K. fader mera förefaller mig icke denna gången att advicera utan troligen befaller eder till liv och själ E L S I döden Ericus Erici  Brandberg.

Innan jag berättar lite mer om Erik ska jag återvända till Petter. Hans resa gick som förut sagt till Jena där han vistades ett år. Han hade tidigare studerat teologi men intresserade sig nu för studio metallicum. Efter att ha besett åtskilliga bergsverk fortsatte han sina studier i Leipzig där han stannade i tre år. Han besåg många städer och via Nürnberg, Augsburg och Ulm kom han till Strassburg där han stannade ett år. 1671 förfogade han sig till Holland, lärde språket m. m. gjorde ett kortare besök i England, stannade ett halvt år i Frankrike, återvände till Holland och efter tre år där återvände han till Sverige, Åtta år hade hans peregrination varat. År 1674 åtföljde han som legationssekreterare President Anders Liljehök till Polen och tjänstgjorde vid ambassaden där. När uppdraget var fullföljt tog han avsked, reste till Italien, besåg Rom, Venedig, stannade en tid i Trento och gjorde sig kunnig om bergverk för silver och koppar, alun och vitriol.

Även Paris fick ett kortare besök innan han återvände till Sverige. Först bosatte han sig på Engelsberg, senare köpte han Norns bruk av sin mor,” Erik Persson änka” som hon kallades. Vi minns att Jacob ägt detta järnbruk vid sin död 1674 och Malin Olofsdotter köpte det av

Jacobs arvingar.

1682 flyttade Petter till Norn, där han byggde sig en fin herrgård. 1684 blev han adlad för sina stora kunskapers skull. Då var han 40 år gammal. Hans vapen visar ett blått berg med en röd eldslåga och två dalpilar i kors. Det verkar mera Brandberg än Cederberg, som blev hans adelsnamn. Han hade varit gift två gånger. I sitt andra äktenskap med Aletha Silfverström fick de fyra barn, två döttrar och två söner. En dotter dog ung, en son drunknade, en son dog barnlös. Dottern Aletta gifte sig med dåvarande löjtnanten vid Dalregementet Lorentz Niklas Söderhjelm. De hade 10 barn och ättlingar från denna familj lever kvar vidare till våra dagar.

Om Anders, den yngste av Erik Persson barn, står det att läsa om i hans sköldebrev. Han var född 1660. I Uppsala studerade han juridik. Sedan praktiserade han som auskultant i Svea hovrätt och Bergscollegium. Också han peregrinerade i fyra år för att lära språk och främmande seder, förvärva sig kunskaper och skaffa sig erfarenhet.

Vid hemkomsten blev han utnämnd till överauditör för de auxiliartrupper (hjälptrupper) som skickades ut till Rehnströmmen. För sina stora förtjänster blev han adlad vid 30 år ålder 1690 och med sitt eget namn, ej introducerat på Riddarhuset. Han dog året därpå i Wismar. ”Han slöt själv sin ätt” som det brukar heta.

Nu återstår att berätta litet mer om Erik. Också han peregrinerade fyra år. Då han kom hem till Sverige och Falun tjänstgjorde hans om bokhållare vid Vedkontoret. Han gifte sig 1675 vid 25 års ålder med Anna Medéen som var 20 år och dotter till borgmästaren Bengt Hansson Medéen och hans hustru Margareta Teet. – Teet var en skotsk släkt som kom till Finland under Birger Jarls tid. Anna Medéens morfar var överborgmästare i Falun och adlad Teet.

Erik och Anna fick sex barn, en gång tvillingar och en son föddes efter faderns död och dog strax därpå. Erik dog 1682, 32 år gammal. Hans änka gifte om sig tre år senare 1685 med Hans Gahn, kronobefallningsman i Säters Fögderi. I detta äktenskap föddes sju barn. Familjen bosatte sig senare på sin gård Hesse i Stora Tuna. Tretton halvsyskon Brandberg-Gahn, varav elva nådde vuxen ålder.

Långt fram i tiden 1888 förenades ättlingar av dessa båda giften då vår far gifte sig med vår mor.

Prosten Sahlstedt skriver år 1743 i sin bok ”Stora Tuna Minnesdöme” och det får bli de avslutande orden också för mig:

”Thenna Sleckten (Gahn) på möderne med den Medeniska så och genom samgifte med den Brandbergiska är nu rett ansenlig och tahlrijk blewen så att en hederlig namns fortplantning till wentandes bliwer.”