Information lämnad av Åke Brandberg (f.1937) vid släktmöte 1980 om en märklig pionjärinsats som miljö- och företagsläkare, belyst genom ett skriftligen bevarat tal fån 1877.

Bakgrund: Constantin Anders Brandberg föddes 1837 i Nora, son till kronolänsman A.A,B. och Sofia Ek. Studerade i Uppsala och blev med. lic. 1870. Tjänstgjorde på Sabbatsbergs kolerasjukhus, var stadsläkare m. fl. befattningar i Vadstena, Medevi hälsobrunn, lasarettsläkare i Falköping, stadsläkare i Skara, läkare vid Sundsvalls kallvattenkuranstalt, distriktsläkare i Össeby-Garns distrikt. Vid sin död 1895 vid en ålder av 57 år var han läkare vid hospitalet i Malmö, distrikts- och järnvägsläkare vid linjen Malmö-Åkarp. I Sydsvenska Dagbladet Snällposten, nr. 470 för 1895, läses: ”Doktor Brandberg har i Malmö haft en ganska omfattande enskild praktik. Under de senaste åren började hans hälsotillstånd att bliva klent, han måste avsäga sig distriktsplatsen och en del av praktik. Doktor Brandberg hade många av en läkares bästa egenskaper. Begåvad, intresserad och kunskapsrik långt utom området för sin egentliga vetenskap, hyste och visade han i uppoffrande gärning den ömmaste medkänsla för lidandet och nöden, mer avhållen än han var helst av sina fattigare patienter torde få läkare ha blivit. Denna hans hjärtas värme omsattes väl också emellanåt där han såg något, som för hans utpräglade frihetssinne tedde sig såsom förtryck i en stridbarhet, som kunde vara stötande i form och till innehåll, men få voro nog även de direkt drabbade, som därför hyste något agg till honom, ty alla kände med sympati vad han innerst åsyftade”.

Enligt vad som berättats för mig, engagerade han sig starkt i olika samhällsföreteelser och hade ständigt dålig ekonomi trots omfattande praktik och oftast flera tjänster samtidigt. En stor del av dagen ägnades åt fattigläkeri, där han sällan tog eller hade möjlighet att ta betalt, utan tvärtom efter diagnostik och ordination lämnade pengar till receptet på nattduksbordet.

 Så småningom, mot slutet av sin levnad, kom han att gifta sig med sin hushållerska, Martina Ålander, född 1852, dotter till kvarnmästaren Mattias Ålander och Katarina Jonsson. De fick 1891 en dotter: Margareta Sofia Augusta, som alltså var 4 år vid Constantins död. Dottern kallades Greta och hustrun Martina öppnade efter makens död Brandbergs tvätteri i Malmö.

Så till det nedtecknade talet:

Tal hållet till herr doktor Brandberg då ett guldur av arbetarna skänktes till honom vid hans avflyttning från Gustafsberg 1877 den 15/12

Herr Doktor!

Då jag i Gustafsbergs arbetares namn har den äran att till Eder överlämna en gåva som ett minne av Eder verksamhet härstädes och tillika framföra en förbindlig tacksamhet och ett hjärtligt farväl, så anhåller jag att som överskrift på denna Eder verksamhet få sätta de ord, som Englands störste folktalare, stadsministern Gladstone, anförde till en arbetardeputation, som bringade honom sin hälsning. Han sade så här: Den som gjort aldrig så lite för arbetaren har gjort mer än den, som på arbetaren förvärvat miljoner. Dessa ord, Herr Doktor, kan i sanning tillämpas på den människovänliga verksamhet som Ni utfört ibland oss, en verksamhet som alltid skall i tacksamt minne bevaras just det att Ni aldrig ringaktat föremålet för Eder verksamhet, människan som betraktad, hon må ha vara avklädd alla de yttre fördelar som man i allmänna livet eljest bugar sig för.

Den fattige och rike, husbonden och tjänaren, den nyktre och den fulle, den fromme och den ogudaktige, gubben och barnet – alla hava haft lika rätt i nödens stund i tid och otid anlita Eder läkarkonst, alla har fått lika behandling och dessutom har vid plågolägret mången gång ett tröstens och vederkvickelsens ord tyst och stilla banat sig fram ur Edert människoälskande hjärta. Tag emot vårt tack härför som läkare.

Men, Herr Doktor, icke blott som läkare hava vi att tacksamt minnas Eder verksamhet bland oss, utan vi känna ett djupt behov av att i denna avskedets stund tacksamt erkänna att Ni som människovän varit de faderlösas fader och änkors tillflykt och försvar. Ni har utan att fästa Eder vid några egennyttiga beräkningar varken från ena eller andra hållet icke blott givit de bästa och verksammaste läkemedel, utan då den sjukes ställning varit sådan att den frågan självmant trängt sig fram: Var taga bröd i öknen? Har genast en hänvisning till Edert gästfria bord löst denna ängsliga fråga. Hav tack härför som människovän.

Slutligen Herr Doktor, är det dock från ett tredje verksamhetsfält i det kanske svåraste, från vilket vi hava en rik anledning till tacksamhet. Det är nämligen för de flesta arbetare icke obekant att Ni både med mun, kniv och penna fäktat för att få infört någon förbättring i hälsovården och de sanitära förhållandena, såväl i verkstäderna som i en del bostäder.

Vi veta att Ni icke tröttnad att göra obduktioner, även då händren nära nog stelnat av köld och då vägen till likboden banats i två alnars djup snö, allt detta för att med vetenskapens omutliga sanning täppa till munnen på dem som älska att förlägga orsaken till lungsoten utom fabriken. Vi veta ock att Ni inför vederbörande såväl muntligen som skriftligen gjort framställningar, som åsyftat att så mycket som möjligtskydda arbetarnas hälsa mot det kringflygande giftet. Om inte alla förstått Eder välmening, så var övertygad Herr Doktor, att arbetaren skall med nedkallande av Guds välsignelse över Eder alltid tacksamt minnas just detta särskilda slag av Eder verksamhet för arbetarens väl.

Tag emot vårt hjärtas varmaste tack härför som en arbetarens vän.

Vad vi förlora får vi ej igen

Den klagan nu kring nejden ljuder

Från varje hjärtas djup den går

Förstår Ni väl vad suckan bjuder

Förstår Ni väl vårt ögas tår

Ja, Ni förstår dem ty Ert hjärta

Än aldrig slöts för någon nöd

Hur lindrade ej varje smärta

Hur stridde Ni ej emot död

Vid plågans läger ömt ni dröjde

I armodets och nödens hem

Ej blott för hälsans vård ni sörjde

Ni ock förstod att trösta dem

Hav tack, Herr Doktor, för det stora

Som Ni i tysthet verkat har

Vi känna att Ni är oss kär

Varthän Er bana än må bära

Ert minne vi bevara vill om Ni är fjärran eller nära

Så hör Ni oss ändå till

Hav hjärtligt tack för denna gången

Och alla dem som flyktat har

Nu slutar jag den enkla sången

Med särskilt tack från en och var

Hur töcknet än brer ut sin slöja

Hur tiden än må skifta färg

Må någon gång Er tanke dröja

Hos arbetarna vid Gustafsberg.

Tyvärr finns inte angivet vem som är upphovsman till detta tal. Sett ur vår tidsaspekt är formuleringarna kanske väl snirklade och bildrika och omdömena lite väl heroiserande för vår smak. Talet måste dock bedömas med hänsyn till den tidens sätt att formulera och uttrycka sig.

Så till några punkter i innehållet: Jag känner ej till om han frivilligt ”avflyttat från Gustafsberg 1877” eller om han mer eller mindre sparkats ut som obekväm. I talet framskymta att Constatin uppenbarligen förde en hård polemik, sannolikt med företaget, om att ”skydda arbetarens hälsa mot det kringflygande giftet” och att åstadkomma sociala förbättringar, såväl i verkstäder som sannolikt i brukets mindre hälsosamma bostäder. Dessutom framskymtar att han tydligen fört en polemik med den dåtida etablerade vetenskapen i landet för att som det uttrycks ”med vetenskapens omutliga sanning täppa till munnen på dem som älska att förlägga orsaken till lungsoten utom fabriken”. Vad Constantin uppenbarligen har iakttagit och det samband han sannolikt anat, d.v.s. mellan porslinsdammet i fabriken och lungsjukdom –  silikos. Uppenbarligen har han sökt och funnit stöd för denna sin teori vid obduktioner, som antyds i talet. Gustafsberg var en porslinsfabrik. Själva arbetet med den våta leran utgör ingen risk. Vid flera arbeten bearbetas dock torkad lera med slipning, bl. a. för infästande av detaljer som koppöron m.m. Detta slipdammfyllde gamla tiders porslinsfabriker och bidrog starkt till att hålla medellivslängden låg på arbetare verksamma inom porslinsindustrin. Möjligen kan han råkat stöta sig med inflytelserika läkare genom att kanske hävda att all orsak till lungsjukdom var det som vi så småningom kommit att kalla silikos. Lungsot –  tuberkulos var vid denna t id en ganska väl definierad sjukdom, som man visste smittade. Sannolikt fanns mycket tuberkolos även bland arbetarna på Gustafsberg. Så till vida hade Constantin dock det bästa totala greppet, då en silikosskadad lunga mycket lättare smittas. Om dessutom eldstäder, ugnar och bostäder är dåliga utgör de tillsammans de viktigaste faktorerna för smitta och fatalt förlopp av en tuberkolos. Det är dock anmärkningsvärt att Constantin 1877 hade klart för sig riskerna med ”det kringflygande giftet”. Detta sjukdomssamband blev ej klarlagt och erkänt förrän på 1940-talet. Linné beskrev dock 1734 den s.k. ”Orsa-sjukan” som drabbade män sysslande med slipstenstillverkning.