Släktvapnet Brandberg

Den tidigast bevarade bilden av det brandbergska släktvapnet är från 1672. Vi har ett anmärkningsvärt gammalt och fint vapen, ja vapnet är lika gammalt som vårt namn eftersom det antogs av de första brandbergarna. Det kan också vara så att vårt vapen är äldre än namnet Brandberg. Läs mer om detta längre ned på sidan.

Vårt släktvapen är nyfastställt 2002 och finns att bruka för släktmedlemmar. Denna trevliga släktsymbol kan pryda visistkort, brevhuvud mm. Vapnet kan användas till nästan vad som helst. Det går också att rita kärnan av vapnet eller symboliskt överensstämmande varianter anpassade efter ändamålet. Ett treberg med eldsflamma går att rita på barnens leksaker i sandlådan, t ex. En exlibrisetikett kan också eventuellt vara anpassad på olika sätt. Läs mer om släktvapen på Heraldiska Föreningens Hemsida.

Vapnet ovan är tecknat av Magnus Bäckmark. Du kan läsa mer om hans verksamhet genom att klicka här.

Vapnet nedan är tecknat av fil dr Jan Raneke, nestorn i Sverige vad gäller all heraldisk formgivning.

Om du som släktmedlem vill använda vapnet till något är det bara att kontakta webbmäster Fredrik. Du får då antingen en bättre färgkopia av originalteckningen eller en bild i filform som är anpassad efter ditt ändamål. Förslag på användning kan vara visitkort, brevpapper, stämpel, exlibrisetiketter, på dörrskylten, på barnens leksaker... ja användningsområdena är oändliga.

Varför inte gravera finglasen med vapnet? Det måste vara bättre med ett släktvapen på bägarna än Musse Pigg eller Carlsbergs logotyp. Kika in hos glasgravören i Orrefors.

Vapnet är numera publicerat i Skandinavisk Vapenrulla. Detta ger vapnet fullgott juridiskt stöd för vår ensamrätt till vapnet, förutom att det också är trevligt att visa upp det.

Det finns mycket historia kring gamla släktvapen och vi rekommenderar alla intresserade att läsa Magnus Bäckmarks bok "Heraldiken i Sverige". Bruk av släktvapen var mycket utbrett bland både adliga och ofrälse släkter på sexton och sjuttonhundratalet. Att anta ett släktvapen är enkelt och kostar inte så mycket, men det är få som har ett så gammalt vapen som vi.

Jakob Brandbergs signet. I Skölden syns ett uppskjutande treberg med eldsflamma och som hjälmprydnad två naturliga liljor. (Liljor på stjälk kallas inom heraldiken naturliga liljor för att åtskiljas från liljor, även franska liljor, som är den stiliserade bilden enbart av själva blomman.) Signetens ägarinitialer är I B. (Bokstaven J återges regelmässigt med I i signeter och även mycken annan latininspirerad text vid denna tid.)

Det hittills äldsta belägget är från den 28 december 1672 då Jakob Brandberg (död 1674) i ett brev från Falun till extraordinarie kommissarien i kommerskollegium Jakob Reenstierna (162(5)–78) använder den signet som här intill är avfotograferat från ett senare avtryck som är tydligare, på ett senare brev till Reenstierna daterat Stockholm den 12 maj 1673. Brandberg använde sigillet ännu på ett brev daterat Stockholm den 27 september 1673.

Erik Brandbergs signet uppvisar samma vapen som beläggs hos hans bror Jakob. Signetens ägarinitialer är här naturligtvis E B. Liksom hos brodern är hjälmtypen s. k. öppen hjälm som sedermera (1762) genom en kunglig förordning kom att bli adelns privilegium att föra i vapen.

I samme Reenstiernas arkiv som nämnts ovan finns också brev från Jacobs bror Erik Brandberg (död 1682), det tidigaste med sigillavtryck daterat Falun den 5 februari 1676. Det avtryck som härintill är fotograferat sitter på ett brev daterat Falun den 3 november 1677. Det senaste sigillerade brevet för hans del i detta brevarkiv är daterat Falun den 25 maj 1678.

Läs mer om Erik på hans familjesida, klicka här.

Alla här omnämnda brev återfinns i Momma-Reenstiernasamlingen E 2499, Riksarkivet.

Adliga ätten Cederbergs vapen, från uppmålningen på riddarhusskölden. Sköldebrevet är såvitt känt inte bevarat, så det är denna målning som har högst källvärde vad gäller adelsvapnets innehåll.  

Det finns underlag från ett brev i Bielkesamlingen, Riksarkivet, från Jakobs och Eriks bror Petter Brandberg (1644–1702) från tiden före det att han adlades Cederberg 1684. Det är ställt i Falun den 18 augusti 1683 till riksskattmästaren Sten Bielke (1624–84), men tyvärr har lacksigillet på detta brev blivit utskuret, troligen av någon samlare på 1800-talet (det var då inte ovanligt att man samlade på lacksigill).

Man kan dock anta att även han använde samma vapen. Av allt att döma togs nämligen det äldre, ofrälse vapnet som utgångspunkt för adelsvapnet. Däri är fältet av silver, berget blått och eldsflamman av guld. Sköldemärket har därvid i adelsvapnet förbättrats med tillägg av en blå ginstam belagd med två korslagda pilar av silver. Uppenbarligen är detta tillägg inspirerat av Dalarnas landskapsvapen som har korslagda dalpilar under en krona, allt av guld, i blått fält, med anledning av släktens anknytning till Dalarna. Hjälmprydnaden är utbytt till två vingar, dexter delad i silver och blått, sinister i blått och silver.

Vapnet för adliga ätten Brandberg (ointroducerad), här intill i en skrafferad teckning från 1880-talet, troligen av Maria Widebäck, i Klingspors vapenbok (1890).

När Petters yngre bror Anders Brandberg (1647–91) adlades med bibehållet namn 1690 fick han ett vapen som anknyter till broderns genom pilarna och färgerna, som här helt och hållet blivit Dalarnas guld och blått i stället för släktens äldre färger blått och silver. Ännu här har det äldre Brandbergvapnet satt sitt spår i och med att berget på sätt och vis finns kvar, fast stiliserat i form av en spets, vilken har kluvits för att heraldiskt raffinera kompositionen.

Sidan uppdaterad 2004-02-20 av fredrik@brandberg.org